Göteborgsposten – 4 december 1863, sida 3

skall den i hvarje ögonblick kunna ånyo öppna en blodig skådeplats för striden fom den orientaliska frågan? Skola Osterrike och Italien fortfarande stå fientliga gentemot hvarandra, städse färdiga, att bryta vapenstillestandet. som förhindrar utbrottet af deras groll. Skall Roms ockupation af de franska trupperna örlängas på obestämd tid? Skola vi till sist utan nya sök till försoning uppgifva hoppet om att lätta de bördor, som de genom ömsesidigt misstroende förorsakade utomordentliga rustningarne på nationerna? Vi vilja endast tillägga, att det i våra ögon skulle vara illusoriskt. att fullfölja deras lösning genom labyrinten af diplomatiska skriftvexlingar och kilda underhandlingar, och att den nu inslagna gen, långt ifrån att löpa ut i ett krig, är den enda, som kan leda till varaktig fred. Uti en af pariserkongressens sista sessioner citerade earl Clarendon en stipulation i det nyss undertecknade fredsfördraget, hvilken för den händelse, att en tvedrägt skulle uppstå mellan porten och de andra medundertecknande makter, förordade en vänskaplig stats bemedling, innan man skred till våld, och uttalade den åsigten, att Ådenna lyckliga nya ide skulle erhålla ett allmännare användande och sålunda bli ett skyddsvärn mot förvecklingar, hvilka ofta utbryta endast derföre, att det icke alltid är möjligt, att inlåta sig i förklaringar och uppnå en öfverenskommelse. De befullmäktigade från alla hofven biträdde enstämmigt sin kollegas åsigt och dröjde icke, att i sina regeringars namn uttala den önskan, att stater, mellan hvilka ett allvarsamt missförstånd uppkomme, skulle taga sin tillflykt till vänskaplig bemedling, innan de grepe till vapen. Kejsarens omsorg går ännu längre; den afvaktar icke söndringarnes verkliga uppkomst, utan fordrar, att man redan på de nuvarande förhållandena använder den i den europeiska folkrättens sista minne : ke ingraverade gagneliga principen, och derföre inbjuder H. M: nu sina sorbundsvänner, att ingå i förklaringar och söka uppnå en öfverenskommelse. Emottag etc. Drouyn de Lhuys. Härpå har, som bekant, England afgifvit ett vägrande svar. IIär förtjenar emellertid anföras, hvad det engelska kabinettet har att anföra som skäl, hvartöre det icke velat ingå på underhandling å en kongress angående den af Frankrike antydningsvis framställda polska trågan. Det heter härom: Framför allt bör anmärkas, att, hvad Polen angår, denna fråga icke är ny för Frunkrike, Österrike och Storbritannien. Under några månader hafva dessa makter, medan de sorgfälligt afhållit sig från hvarje hotelse, sökt, att genom vänliga framställningar af Ryssland utverka antagande af hjelpmedel, men de ha endast erhållit upprepade löften, att, så snart upproret blifvit undertryckt, milda och försonliga medel skola tillgripas. Skulle något vinnas deraf, att de med så föga framgång krönta framställningarne blefve upprepade i en kongress namn? Är det sannolikt, att det skulle lyckas en kongress ernå bättre vilkor för Polen, utan att skrida till ett gemensamt användande af våld? Genom Rysslands militära öfvervigt och oböjliga stränghet har ett betydande framsteg gjorts till insurgenternas underkastelse. Ar det sannolikt, att Ryssland i stolt medvetande af sin makt medgifver, hvad det förut vägrat? Skall det, blott för att motsvara önskningen af en kongress, skapa ett oberoende Polen? Om det ändock ej vill det, så uppstår deraf antingen ett nederlag för Europa eller utsigt till ett krig mot Ryssland; men de makter, som icke äro hugade att lata det bero på krigets vexlingar och kostnader, hafva tillräckligt skäl att undvika det andra alternativet. För öfrigt skall det ingalhnda förnekas, att vi befinna oss i en öfvergångsperiod. Ar upproret tillintetgjordt, är det tid, att undersöka om kejsarens af Ryssland löften blifvit undersökta (1). Är det ännu icke undertryckt eller blir den polska befolkningen, för dess undertryckande, behandlad med ny och, om möjligt, skärpt stränghet, så måste andra frågor tagas i öfvervägande, hvilka dock svårligen torde erhälla sin lösning af en talrik församling af representanter för alla europeiska makter. De franska tidningarne draga skarpt i härnad mot England för detta svar och erinra om, att det ej allenast är i Rom som Non possumus höres, utan äfven i England. I Paris är börsverlden tryckt, och isynnerhet derföre att ryktet om ett låns upptagande bibehåller sig. Äfven i Italien är affärsverlden tryckt, tillfölje at den osäkra situationen. Regeringen är fullt ö fvertyg gad om, att det under loppet af nästa år måste komma till krigiska händelser. — — CCT