Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 1

ter, hvilka han ej kunde betala, pinade honom så, att ha! ofta höll på att taga lifvet af sig. Jag hade icke talt om min förlofning för pappa, eme dan jag var säker på att han skulle knota öfver att jar förlofvat mig med en fattig fändrik, fast det var en möj lighet att Fred blef markis, ty på den tiden voro blot elfra kusiner mellan honom och titeln. En dag åkte papp: ut med mig, medan mr — medan den unge juristen va på jagt, och han sade att han, till följd af åtskilliga ytt randen, som den unge juristen haft, var säker på att denn var förtvifladt kar i mig, och att det skulle bli hans rädd ning — pappas menar jag — om jag ville gifta mig mec honom, ty han var öfvertygad att i det fallet den unge mannen, som var adelmodig och frikostig, skulle betale hans skulder, och då kunde han resa utomlands och sluts sina dagar i lugn. Vet ni, min kära miss Villars, att nu följde ett riktigt hjertslitande uppträde. Jag sade pappa att jag älskade en annan — jag torde ej säga att jag var riktigt för lofvad med den stackars käre Fredrik — och pappa bad mig uppoffra hvad han kallade en skolflickas dåraktiga tycke och uppmuntra en ung ädelsinnad man, som säkert skulle hjelpa honom ur den odrägliga klämman och bli en förträfflig make åt mig. — Och ni samtyckte? — Ja det gjorde jag. Sedan pappa länge sökt öfvertala mig dertill och jag utgjutit haf af tårar gaf jag efter för pappas böner och började gifva den unge juristen — jag är tvungen att kalla honom den unge juristen, emedan