Göteborgsposten – 3 december 1863, sida 1

A —ö—r—ä P — — märkningarne vore befogade, och en hvar, som älskar folkets lagliga kontrollrätt öf-er sin regerings handlingar, måste beklaga, att fall kunna inträffa, då regeringen och representationen till åsigterna komma i rak strid mot hvarandra och den förra, som innehafvare af den exekutiva makten, tillochmed handlar i motsatt anda mot den som dikterat representationsförsamlingens beslut. En sådan stridighet bör endast kunna existera vid stora principiela frägors bestämmande. En sådan sråga är den, som åter väckt rörelse inom protektionisternas läger. Har regeringen nu handlat i detta fall rätt eller orätt? En konstitutionel konung har, som vi veta, tvenne sätt att handla i öfverensstämmelse med det demokratiska styrelsesystem, som det är hans skyldighet att söka, till statens eget bästa, alltmera utveckla: att lyssna till folkets representation eller, om denna möjligen kunnat ledas af ett tillfälligt vindkast som skulle kunna sätta det helas intressen för mycket på spel, känna sig före hos den tredje statsmakten, den allmänna meningen, för att tillse, huruvida denna går i samma riktning som representationen eller icke. Vi vilja blott hålla oss till detta alternativ. För att riktigt lära känna opinionens ställning är konungen eller regeringen i tillfälle att upplösa den bestående representationen och genom vädjande till den allmänna meningen låta denna utse en ny, hvilken då antingen understödjer regeringen eller ock ännu skarpare än förut framgår på den förra representantförsamlingens. Men ett sådant vädjande förutsätter tillvaron af ett utbildadt politiskt lif inom samfundet och af allmänna fria val, der inga särskilda privilegier ingå som vigtigt bestämmande faktorer. Tyvärr finnes denna förutsättning icke i vårt land. Genom privilegiernas fortbestånd äro tvenne klasser egare af halfva representationens lagstiftningsmakt, hvarigenom denna i sin helhet ingalunda kan sägas fullständigt uttrycka den allmänna meningen. Af dessa båda klasser är presteståndet, hvars representationsrätt är en sådan absurditet att intet öga kan vara derför blindt, af naturen reaktionärt, regeringen tillgitvet, så länge denna är konservativ, envist och segt, då det står isoleradt. En hvar i vårt land vet åtminstone att presteståndets gemenskap med den allmänna meningen är mindre än noll i sådana statsfrågor som denna. Äfven adeln är i allmänhet till sin natur konservativ i hvad angår den inre ekonomiska och äfven politiska lagstiftningen, och detta så mycket mera uti här ifrågavarande ämne som en liberal tullförtattning måste synas skadlig tör jordbrukarnes intresse, då man ännu saknar kännedom om statsekonomiens nyaste vunna fakta. Adeln representerar hufvudsakligen en jordegande klass, för hvilken konkurrensen med utlandets alster i denna väg synes farlig; att dess beslut, fastän flera af dess enskilda medlemmar i denna sak ega de liberalaste åsigter, derföre skulle gå i protektionistisk anda, vare sig att allmänna meningen öfverensstämde dermed eller icke, var naturligt. Bondeståndet, fastän i någon mån folkvaldt, representerar dock mera de mindre jordPgarnes klass, än den allmänna meningen, ett örhållande som är oss uti sådana frågor, hvilca kunna hafva någon beröring med dess inressen, alltför väl bekant. Att bondeståndets beslut derföre skulle utfalla i protektionistisk inda, utan afseende på hvad som kunde vara len verkliga fördelen för den stora icke sjelfdesutna arbetsklassen på landet, var otvifveliktigt, och detta desto mera, som bondestånlet, äfven till sin natur konservativt, ej ännu unnit göra sig förtroget med de nyare, tids-)