Göteborgsposten – 2 december 1863, sida 1

en tillstymmelse till polisonger och alltid satt på ett konditori och åt smultronglace. Han hade nyss fått sin fullmakt och var förlagd med sitt regemente i Bath, och hans syster var min kamrat hos miss Florathornes, och han kom en morgon att helsa på henne, och jag öfvade mig händelsevis den morgonen på pianot. Följden var att vi råkades och vårt öde afgjordes. Jag vill ej uppehålla mig vid våra möten, som Louisa arrangerade för oss, och som vanligen voro fasligt obeqväma, ty Fred brukade klättra upp för trädgärdsmuren — och han har sedan sagt mig att dervid all fernissan gick af hans stöflor, så att det blef grufligt dyrt — men hvad uthärdar kärleken? — och haka sig fast så godt han kunde. Och det var i denna ställning, då jag ej såg honom längre ned än till hakan, som han på det högtidligaste erbjöd mig sin hand och sitt hjerta. Jag var ung och enfaldig, och jag gaf honom ja utan att tänka det ringaste på min stackars pappa, som var den svagaste far i verlden och låt mig få nästan allt hvad jag ville ha och var skyldig inemot femtio pund till en leksakshandlande i Windsor för dockor och saker, som han köpt till mig, förrän jag var stor. Från denna stund voro Fredrik och jag förlofvade, och han släppte en turkosring bland buskarna på marken i trädgården nästa morgon, och Louisa och jag hade inemot en timmas arbete för att finna den. Vi voro förlofvade! Men vi fingo icke länge njuta af den ömsesidiga kärlekens solsken, ty fjorton dar derefter fick Fredriks regemente order att afgå till Malta, och jag blef djupt bedröfvad. Jag