Göteborgsposten – 2 december 1863, sida 1

samma förment lyckliga belägenhet, hvarut de, egentligen endast på lägre materiellt område visa tecken till lissfunktioner, hvilk ännu befinna sig utanför inflytelsen af ljusets och frihetens vägledning inom andens och tankens för högre och ädlare lifsverksamhet tillgängliga rymder, — att denna styrelse — — skulle ej kunna vidtaga något som hastigare skulle leda till målet att betaga Skandinavien förmåga att deltaga i den utbrytande verldskampen är att till en grushög förvandla Sveriges hufvudstad. Ännu flera utdrag ur hr kammarrådets klassiska motion skulle jag vilja meddela, om det ej blefve för långt, men slutet kan jag omöjligen gå förbi. Det lyder på följande sätt: Någon skall måhända, liknelsevis, se Sverige med 2:ne framför sig väntande grafvar; — den ena mindre; den andra större. — Den förra: uti det hvilande förslaget till ombildning af riksdagsväsendet, öppnad för nuvarande representations-sättet, som med oförsvagad lifskraft deruti kanske nedstiger, undandragande fosterlandet en bepröfvad, mogen erfarenhets lugna och kraftfulla ledning under rådande stormiga tider. — Den andra, icke långt från den förra, uti en, af brist på ljus och ridderlighet, under skymning och egoism, omkring sig gripande likgiltighet, öppnad för vår sjelfständighet. — Vid denna graf skall kanhända någon tycka sig utien fjerran aflägsen tid med vemod skönja förslafvade och förslöade afkomlingar af det bortgångna hjelteslägtet på minnesvården sammanstafva berättelsen om ett fordom fritt och lyckligt folk, som glömde forntiden, öfvergaf den historiska, fosterländska ridderligheten innan ännu andens och kulturens ridderlighet hunnit i tillräckligt mått allmänneligen förvärfvas, — försjönk i lyx, utsväfning och veklighet; och förlorade sin sjelfständighet. Ni har väl ej glömt att hr kammarrådet med allt detta blott talat om Waxholms fästning? Vid remissen af denna motion uppträdde den bekante fästningsbyggaren med ett jemmerligt försvar för sina åtgärder. General Klen må för resten träda upp och säga hvad som helst, så tror ingen derpå. Men det är hr Klens eget fel, det är han sjelf som gjort oss misstrogna — jag höll på att säga klentrogna, men det ordet skulle med god vilja kunna tydas på två sätt. Penningar! Det är dagens lösen, nu i dagarne mer än annars. Hvar i Herrans namn skola vi få penningar ifrån till våra jernvägar, de der 32 millionerna? Riksgäldskontoret, svarar man. Hvar skola vi få de 3 millionerna ifrån. Riksgäldskontoret, svarar man åter. Allting skall Riksgäldskontoret bestyra. Stackars karlar i det verket, de äro att beklaga; kommissarien Arehn isynnerhet, som nyligen naft så mycket besvär för att skrapa ihop några besparingar. Man säger också, men jag kan ej garantera sanningen deraf, att Riksgäldskontoret uppsagt sina två i Enskilda banken insatta millioner rdr, hvarefter Enskilda banken uttagit sin i Riksbanken insatta milion; men Riksgäldskontorets transaktion med Enskilda banken låter fast otrolig. — Under ul denna penningknipa är det dock en tröst, itt man åtminstone blifvit ihågkommen med någon styfver af den hedersmannen Längman, Längström, Längberg eller hvad han hette som gjorde hela svenska folket till sin arf agare. om de två nya pjeser som i morgon uppöras på k. dramatiska teatern kan jag lemna öljande upplysningar: Den första, som kalas Goda exempel, är en komedi i två ikter, öfversatt från den på Theatre Gymvase gifna Le train de Minuit af de egge författarne Halevy och Meilhac. Det ir ett af dessa fina konversationsstycken, i vilka fransmännen äro sådana mästare. Ämwet är flera gånger förut behandladt; ett ny