Göteborgsposten – 2 december 1863, sida 1

L— —— —-—rW — prutning deri. Mesta diskussionen rörde sig kring verba formalia i den tillstyrkande kontexten. Hr Wallenberg tyckte att man helt enkelt skulle säga som så, att statsutskottet ej tvekar att tillstyrka 0. s. v. Hr Hierta kunde naturligtvis ej gå in på detta förslag, utan ville att statsutskottet skulle säga: — — anser utskottet sig böra tillstyrka 0. s. v. Derpå hängde det nu. Ingendera ville ge vika och ordföranden förklarade vid framställd proposition att de flesta ledamöterna omfattat hr Wallenbergs åsigt. Just då klubban skulle falla för att besegla beslutet anhöll hr Hierta om votering, efster man ändå hade så god tid på sig, och hvem blef glad in i själen om icke hr Hierta, ty han segrade vid voteringen. Egentligen skulle jag för den kronologiska ordningens skull ha här ofvan omtalat följande roliga lilla episod, som föreföll på Riddarhuset under ett af hr Brakels mest ljungande föredrag. Nämnde talare var justi farten att påpeka alla de många försummelser, dem krigsoch sjöministrarne under de senare åren låtit komma sig till last och radade upp likt och olikt. Gubben Reuterskjöld tyckte förmodligen nu att hr Brakel i någon punkt tagit till väl mycket och närmade sig på tå hr Brakel, som var i verklig extas, samt hviskade till honom några ord till upplysning. Midt i sin svada afbröt sig då hr Brakel och ropade i samma emfatiska ton: låt mig vara i fred, hr general, jag håller på att tala! — och så fortsatte han igen att tala om kanoner och fregatter, kaffe och socker o. s. v. i den bekanta stilen. — I borgareståndet kom hr Lallerstedt — han har en tid vistats i Paris — just lagom för att få höra hur talmannens klubba föll öfver K. M:ts proposition om de tre millionerna. En at detta stånds ledamöter hade ämnat säga att dessa 3 millioner skulle komma på debetssedlarne på det att hvar och en skulle tå känna hvad sådana der transaktioner kostade, men förmåddes att hålla inne dermed. — I bondeståndet påpekade en värd ledamot hurusom dessa tre millioner blott utgjorde preliminudierna till hvad sedan komma skall, och menade att detta borde betonas i diskussitionen. Den Cederschiöld som väckte motionen om Waxholms fästnings försättande i fullt försvarbart skick, var icke professorn eller departementschefen i Fångvårdsstyrelsen, utan kammarrådet Rudolf Cederschiöld, en man som på de senaste par riksdagarne ej hörts af, så vidt jag vet. Hr Cederschiöld är en patetiker af första slaget. Se här ett exempel. Sedan hr OC. sagt att det ej fordras mycken skarpsyntbet för att inse att en kamp förestår, säger han: Uti denna kamp skulle ej en gång den stat kunna undgå att inryckas, hvars befolkning möjligen kunde ega, af öfvervägande egoism alstrad, men för Nordens ädla, högsinnta folkstammar ännu främmande, och, så länge sjeltständige odlare der plöja sina ärfda tegar, på den aldrig inympade, förmåga att lugnt, likgiltigt och känslolöst kunna åse, huru ett efter annat bland de af förnuftets ljus, vetenskaper och konster och kulturens alla andra välgerningar blomstrande länder och fria folkslag efter hand insvepas och fördränkas uti materielt och moraliskt ödesdigra dimmor från mörkrets isiga regioner — — Uff! medgif att man behöfver hemta andan lite innan man fortsätter. Skulle ni orka med följande bit, hvari hr Cederschiöld talar om Ryssland? Den lyder så här: Att denna styrelse, konseqvent fortgående i bemödande att fullgöra sitt, efter rådande religionssatser, från öfversinnligt ursprung er hållna uppdrag, att, etter häfdvunna grundsatser, söka bibringa verldsdelens alla länder och, om möjligt, jordklotets alla verldsdelar