Göteborgsposten – 1 december 1863, sida 1

tiga cigarrstumpar, som majoren brukade lägga på alla möbler, der det lät sig göra, och var, allt tillsammans räknadt, så nyttig, att mrs Lennard påstod att hon hädanefter ej skulle kunna blifva utan henne. — Men jag vet hur det kommer att gå, stygga förargliga varelse! utropade majorskan. Ni skall att fortfara på detta sätt och komma oss att hålla af er, och när vi då börja vurma för er, går ni åstad och gifter er och flyttar från oss och jag blir tvungen att skaffa mig en gammal mamsell sådan som miss Ballister, som var hos mig, innan ni kom, och som nästan aldrig ville göra något för mig, men alltid talade om att hon tillhörde en god familj och icke var van vid ett beroende lif. Jag brukade också att önska det hon tillhört en dålig familj. Jag vet nog att det går så att bäst vi äro belåtna med er, så går ni och gifter er med någon faslig menniska. Eleanor blef purpurröd och skakade på hufvudet. — Det är föga troligt. — Ja så säger ni, svarade mrs Lennard tviflande, men det är föga troligt. Jag är öfvertygad att ni gifter er, men ni känner ej de bekymmer, ni kan ådraga er, om ni gifter er ung som — som jag gjorde, tillade frun, i det hon lade ifrån sig penseln och drog en djup suck. — Bekymmer säger ni, min kära mrs Lennard! ropade Eleanor. Det tyckes som om ni icke haft någon sorg i hela ert lif. — Tycks, Hamlet! utropade mrs Lennard slående tragiskt upp ögonen, nej, det är; jag vet ej hvad tycke vill säga, som drottningen säger till Hamlet eller kanske