Göteborgsposten – 1 december 1863, sida 1

—k —.—— Näst den slesv igholsteinska frågan intar kongressfrågan förgrunden på den Dbomuska skådebanan. Man kan väl icke påstå att den napoleoniska invitationen gjort totalt fiasco, då de smärre suverinerna, inclusive den helige sadren, som spetsar sig på att få föra ordet (i parentes sagdt), lofvat att komma och de flesta större samtyckt i princip h. e. med vissa förbehåll om program etc. Men England har sagt sig ej kunna ha den äran, och förbehållen torde, allmänneligen taladt, lägga betydliga hinder i vägen för det vackra förslagets realiserande. Nu bryr man sina hufvuden med gissningar rörande de steg, som den kejserlige sfinxen kommer att taga i denna dilemma. Somliga påstå att han ämnar proponera en annan stad än Paris — måhända det neutrala Briissel, den kosmopolitiske skiljedomaren kung Leopolds residens, för kongressens hållande i akt och mening att sålunda häfva alla betänkligheter och garantera de konfererandes fulla bandlingstrihet. Andra mena att han kommer att utfärda ett cirkulär innehållande bevekliga försäkringar om hans afsigters menlöshet — försäkringar, som skola kunna öfvertyga hvarje politisk Thomas — han må nu vara bosatt i London eller i Petersburg — om att ingen hund ligger begrafven under det fredsdoftande kongressprojektet. Från ett tredje håll påstås det deremot att kejsaren ej bryr sig om att vidare krusa dem, som vägrat eller kästat kinkiga vilkor vid sitt samtycke, utan att han tänker bilda ea liga af de monarker, som emottagit bjudningen in blanco. Men derigenom skulle ju Napoleon ohjelpligt stöta sig med sin intima och mäktiga bundsförvandt på hinsidan Kanalen, och så långt är det väl ej kommit. Kanske blir det slesvigholsteinska frågan och icke kongressen förbehållet att bilda en inledning till Napoleons ordnande af de europeiska angelägenheterna. Det blefve ej Preussen, som komme att vinna på en sådan sakernas vändning — så mycket är säkert. Frankrike har för öfrigt fullt upp att göra i detta Mexiko, som det åtagit sig att rycka ur anarkiens klor. Berättelserna derifrån äro allt annat än rosenfärgade och lämpa sig just icke för införande i Monitören. Det nationella partiet framträder fruktansvärdare än någonsin. Det är ej längre fråga om guerilaskaror, som förföljas at de franska mobila kolonnerna, det talas om fyra stora mexikanska divisioner, som närmat sig den franska vufvudstyrkan och hota att afskära tillförseln. Hufvudstaden försättes i försvarstillstånd, då den anses allvarligt hotad af detta nationala parti, som ju för längesedan var upplöst och sammansmält till några oförbätterliga Sonderlinge, som ej kunde få i sina hufvuden att Napoleon III:s invasion i landet skulle lyckiggöra detsamma. Det heter till och med om ransmännens fruktansvärde motståndare Doblodo att det är otvifvelaktigt att landets starkaste och aktningsvärdaste parti följer hans banr, hvilket hans program än blir. Det är ord och inga visor. Det ser ut som om det ej ginge så lätt för Napoleon III att skapa kejsardömen genom ombud som det går, då han personligen kan lägga handen vid verket. Det dyker upp långa och ingenting mindre än uppbyggliga historier om huru hans representanter husera i Montezumas gamla rike. Stilla aktningsvärda medborgare arresteras och deporteras till Martinique utan dom och ransakning — alldeles på ryskt maner. Bref öppnas och läsas af fransmännen midt för adressatens näsa. Domstolarne stå under presternas kontroll, och domarne få ej lägga hinder i vägen för konfiskationerna, som alltjemt försiggå, ehuru Forey officielt uppgifvit systemet. Den hierarki, som så länge utgjort en landsplåga i Mexiko favoriseras på