Göteborgsposten – 30 november 1863, sida 1

Meu jag tror att trefnad är ett nomen substantivum. som måste ha varit alldeles obegripligt för majoren och mrs Lennard. De hade gift sig mycket unga, och straxt ställt det mycket illa för sig och alltsedan qvarstannat i ett både andligt och lekamligt virrvarr. De liknade två barn, som lekt att de vore stora menniskor för omkriog tjugo år sedan, och som ännu voro lika barnsliga i sin lek, som de varit vid dess början. Om man bodde hos dem, befann man sig i en atmosfer af förvirring cch oreda; om man hade något att göra med dem, sjönk man i ett oordningens kaos, hvarur det klaraste förstånd näppeligen kunde komma utan att ha förvirrats. Dessa begge menniskors största olycka var dens likhet med hvarandra. Hade major Lennard haft mycket förstånd och stark vilja eller hade han blott ägt den vanliga graden af sundt förnuft, skulle han ha beherrskat sin hustru och ordnat sina lefnadsförhållanden något. Å andra sidan skulle mrs Lennard, om hon varit en klok qvinna, ha regerat öfver sin man och ha räddat honom från hundrade dårskaper genom en lämplig rynkning af pannan eller en sträng matronlik vink allt efter omständigheterna. Men de voro lika hvarandra. De voro förvuxna fyr tioårs barn, och de betraktade verlden som ett stort lek rum, der man ej kunde göra något bittre än att roa sig och föra skolmästaren bakom ljuset. De voro godsinta och frikostiga till en grad, som i deras klokare bekantas tank: gränsade till dårskap. Man varnade dem på alla håll, ocl man hade narrat dem tjuge år utan att deras kostsamm: erfarenhet inbringat dem någon rikdom bestående af klok