Göteborgsposten – 27 november 1863, sida 1

sjelfva kommoden voro fullastade med mansoch fruntimmersklåäder, hvilka sågo ut som om de kastats omkring af någon oskadlig galning, som lekt i rummet. Midt i allt detta virrvarr satt på en stor svart reskofkert af militäriskt utseende en stor bredaxlad fyrtioärs man med ett godmodigt, solbrändt ansigte, mycket barska mörkbruna mustascher och styft, krusigt, mörkbrunt hår, som var klippt tätt intill hufvudet, i hvars bildning en lärjunge af mr Georg Combe sannolikt icke skulle ha upptäckt hvarken de organer, som göra en man till general eller filosof. Denne solbrände herre med det godlynta utscendet hade dragit af sig rocken sannolikt för att bättre utföra sina herkulesarbeten, och satt med korslagda armar och ben, med broderade tofflor balanserande på tåspetsarne och en sjöskumspipa i munnen och hvilade sig etter att ha gjort en början med att taga fram allt, som fanns i byrålådorna och garderoben. — Ack, du late Freddy, ropade mrs Lennard, i det hon kastade en förebrående blick på sin herre och man, har du icke hunnit längre? — Hvar skall den blåa barcgeklädningen med garneringarne läggas? ropade majoren med en vänlig stentorsröst. Jag kunde ej göra något, innan jag visste det, och derför väntade jag. tills du kom hem. Har du fått någon sällskapsdam? — Ts! ja! hon är i nästa rum; hon är så söt och rysligt vacker. Om du ser för mycket på henne, så blir jag svartsjuk, ty du vet med dig att du är en bligare, fast du aldrig vill erkänna det. Jag har sett på dig på Re