Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

— Bevars, min kära vän, utropade frun, hvad ni ser bestört ut. Jag hoppas att jag inte ser ut så att jag skrämmer folk. Fredrik — det är major Lennard, förstår ni väl — tyckte aldrig om denna hatten, och jag börjar verkligen tycka illa om den sjelf. Jag tycker att den är tråkig att se. Men bry er icke om det, miss — Villars, miss Barkham är mycket hygglig, men litet stel, eller hur? Jag har många ärenden att uträtta före kl. åtta, ty Fredrik vill fara med aftontåget, emedan han sofver hela vägen, och resan då naturligtvis blir kortare. Derför har jag aldrig sett Dover vid dager, och jag tycker alltid, att det med sina tända lyktor och sin våta hamnbrygga och menniskor, som skynda sig och trängas, ser ut som ett ställe i en dröm. Men första frågan, som måste afgöras, är om ni tycker om mig och tror att ni kan bemöta mig som en syster. Denna mycket ifrigt framställda fråga förbluffade den stackars Eleanor. — Ack, var så god och se inte så förvånad ut, ropade mrs Lennard bedjande. Ni kommer mig att tro att jag ser faslig ut. Ni inser väl att här är ingen tid att förlora, utan vi måste bestämma oss straxt. Jag var här hela eftermiddagen i går och säg en skara fruntimmer, men jag kunde inte tycka om någon af dem, och jag tar mig en sällskapsdam endast för att jag vill ha någon hos mig, som jag kan hålla mycket af, och som jag kan bli förtrolig med, och som kan spela piano och vara treflig och munter, och jag tror bestämdt att ni är just den rätta, och