Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

——— — tt våfren han dristade för en kort stund aga husets dyrbara tid i anspråk; men han rodde att den föredragna frågan kunde och täfven borde betraktas från en annan sida, in den som de föregående, högtärade talarne ramhållit: han hade till och med tyckt sig inna att åtskilliga vigtiga omständigheter, som möjligen borde inverka på det slutliga afgöandet hade blifvit helt och hållet förbisedda if de föregående talarne, för den skull — och så höll hr Hjerta ett af dessa skarpsinniga, väl genomtänkta, och på fakta ofta öfverflödigt rika föredrag, hvars gendrifvande ständigt vållade motsidans talare så mycken ansträngning. Behandlades någon mera ömtålig fråga, i afseende på hvilken hr Hiertas svördsamma anmärkningar förekommo särdeles besvärliga — och det inträffade icke så sällan, isynnerhet under Carl Johans-tiden — så anlitades stundom såsom den yttersta utvägen, att på hr Hierta hetsa grobianen Printzenskiöld, hvilken vid dylika af honom ifrigt efterlängtade tillfällen just con amore använde sitt allra gröfsta artilleri. Ungherrarne ropade bravo! då hr Printzensköld hojtat sig hes och slutade. Nu ändtligen måtte väl hr Hierta vara förstummad — hoppades man. Men äfven nu missräknade man sig. Han fick återigen ordet: han förklarade mycket artigt, och under en djup bugning för hr P. att han afstod från all täflan med denne i kraftuttryck : han bad särskildt att få vitsorda hr Printzenskölds oöfverträffliga förmåga i en genre, som under vanliga förhållanden, lindrigast sagdt, borde benämnas oparlamentarisk, men som inom riddarhuset för tillfället dock hade åtskilliga gynnare: han fägnade sig emellertid deröfver, att man icke mot honom (hr Hierta) hade lyckats uppdrifva någon annan talare än fallet var; men för så vidt i hr P:s yttrande något i sak förekom att besvara, så ville hr Hierta anföra — och så replikerades hr Printzensköld lika grundligt, som humant, och så som hade denne varit en af riddarhusets både inflytelserikaste och mest aktningsvärde talare, derunder, men endast i förbigående, dock åtskilliga af dessa väl stöpta spetskulor affyrades, på hvilka hr Hierta alltid egde så rikt förråd, och hvilka på pricken träffade det föremål åt hvilket de voro ämnade. Det ligger utom min förmåga, äfvensom utom området för dessa skizzer, att närmare redogöra för det stora antal motioner och yttranden som hr Hierta väckt och afgifvit under sitt mångåriga representantkall; men ingen som är bevandrad i våra riksdagars historia skall kunna bestrida, att fastän många af hans förslag och yttranden, då de framställdes, betraktades som overkställbara utopier, och dels derföre, samt dels ock kanske än mera just emedan de härledde sig från honom, förkastades, — likvisst sedermera vunnit fullt erkännande, och stå nu framför oss såsom obestridliga fakta. Oftare än de flesta andra representanterna, skulle möjligen hr Hierta med afseende på behandlingen af de förslag han väckt, kunna citera doktor Samuel Ödmanns ord vid 1840 års riksdag: dessa så kallade rikets ständer äro tvifvelsutan märkvärdigast genom sin tröga fattningsgåfva. Riddarhusets elektorer skulle hafva gjort sig skyldiga till en dödssynd, om de tagit sig det orådet före, att vilja tillgodogöra det allmänna hr Hiertas omfattande kunskaper, hans vidsträckta erfarenhet och hans stora arbets — 22 malet ÖA (An