Göteborgsposten – 26 november 1863, sida 1

— — — lifva vederbörligen bemärkta. IIos mannen: fråga skall ni deremot icke spåra dessa små nenskliga svagheter. I hans hållning, ja i hela tans väsende, skall ni snarare erinras om ynglinsens timiditet vid dennes första inträde i verldsvimlet, eller kanske rättare uttryckt, ni skall å en föreställning om denna tveksamhet, som stundom röjer sig hos den nykomne representanten, notabene vid dennes första entr i riksförsamlingen bland alla dessa män, som redan förvärfvat sig behöflig teatervana. Och likväl — denne man, som helsar så ödmjukt på alla, som synes så förlägen bland alla dessa politiska notabiliteter, är ingen nykomling, är i intet afseende en dufunge: han har 1 mer än trettio år utöfvat representantkallet, städse såsom en ganska utmärkt talang; han har med ovanlig ihärdighet deltagit snart sagdt i ett oräkneligt antal heta strider på den politiska arenan, och alltid, trots sin naturliga timiditet, oförfärad spännt bälte med många af våra riksdagars största kapaciteter. Troligen har ni redan anat att den sålunda skizzerade är — hr Lars Hierta, Aftonbladets grundläggare. Men hvem kan väl föreställa sig att denne man, hvars djupt fårade anletsdrag nu bära prägeln af så stort allvar, så djupt begrundande, tillochmed af ett viss svårmod, verkligen är den förr så uppsluppet lefnadsglade umgängesmannen, den så qvickt skämtsamme pnblicisten? Men erinra er att hr Hierta redan går på 60-talet, att han i mer än trettio år varit en ytterst verksam representant, som i motsats till så många andra, aldeles icke legat vid riksdagen, att han derjemte i mer än tjugo år varit chefen för vårt lands inflytelserikaste tidning, att han vidare länge varit och forttarande är själen i en mängd industriela företag af stor utsträckning, och slutligen att äfven han hemsökts af många enskilda sorger och bekymmer. Man bör således icke undra på om det glada lynnet småningom gifvit vika för det djupa allvaret: man skall snarare förundras öfver att hr Hierta icke redan är utnött, ty mången, som arbetat ojemförligt mindre än han, är så redan. Det var ett föga angenämt åliggande för hr Hierta att sitta på riddarhuset just under en period — och den räckte ganska länge — då man der minst af alla varelser på jorden kunde fördraga dessa tidningsskrifvare, hvilka icke förde konservatismens och det underdåniga tjeskets talan. Då betraktade man Aftonbladets utgifvare såsom en politisk antichrist, hvilken genom sin tidning utspridde samhällsupplösande läror, bland hvilka dock sedermera — ty så förändras föreställningssättet — ganska många vid närmare besinning alldeles icke befunnits vådliga för staten, utan fast heldre så nyttiga, att de af begge statsmakterna adopterats. Då hr Hierta, under förstnämnde period uppropades för att yttra sig på riddarhuset, var det ingalunda ovanligt, det räknades då nästan såsom en bravur, eller betraktades åtminstone såsom ursäktligt, att de unga riddersmännen, utan egen öfvertygelse, stampade tappert och öfverljudt skränade: proposition! proposition! — likvisst ingalunda derföre, att den föredragna frågan var tilltyllest deskuterad, utan emedan man hoppades kunna dikontenansera den ytterst misshaglige talaren. Men fåfäng möda! Hr Hierta förlorade alldeles icke fattningen: han ordnade sina papper (hr Iierta är alltid till öfverfiöd laddad med materialier!) han klef upp på bänken, ) han helsade landtmarskalken och ståndet på öfligt sätt, och anhöll derefter i mycket ödmjuka ordalag om gunstbenägen ursäkt ) Seden var sådan förr, troligen emedan talarne skulle höras bättre.