Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

murgrönsklädda murar! Hur lycklig skulle hon icke kunna vara tillsammans med sin man och Laura, om ej ett hin der funnits — neml. Launcelot Darrell! Hon tänkte pi hvad hennes lif kunnat bli, om hon ej förföljts af håg komsten af det högtidliga löftet, som ständigt kräfde des: uppfyllande! En god mans kärlek, en mild flickas sme kande ömhet samt hela den lefvande omgifningens aktning skulle tillfallit henne, om ej Launcelot Darrell funnits. Hon såg tillbaka på det gamla husct, som glänste röd mellan de omgifvande ckarnes kala grenar. Hon kunde se det utskjutande fönstret i det förmiddagsrum som Gil: bert Monckton möblerat för hennes räkning, de fina mörk: röda gardinerna och en parisisk statyett, som han sjeli valt, och hvars hvithet afstack mot det röda eldskenet frår kaminen. Hon såg allt detta och saknade det, men hennes stolthet tillfredsställdes af tanken att hon öfverga detta praktfulla hem och all ståten der för att gå ensam ut en ruskig, otreflig verld. — Han skall åtminstone inse att jag icke gifte mir med honom för att få ett vackert hus, hästar och vagnar tänkte hon, när hon såg skorstenarne försvinna bakom trä den. Hur illa han tänker om mig, skall han icke ha an ledning tro det. Det var mycket tidigt på dagen, när Eleanor anlände till London. Hon hade beslutat att icke fara till signoran emedan hon i det fallet hade måst berätta allt som händt och som det naturligtvis skulle bli mycket svårt för hennt att öfvertyga sin gamla vän att hon handlat klokt. j — Signoran skulle vilja att jag återvände till Toll