Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

lian af Bäjern skulle der sammanträfka med konung Georg af Grekland och med honom diskutera sin bror Ottos rättigheter till den helleniska tronen. Kung Christian af Danmark skulle der kunna utbyta ideer i exckutionsfrågan och den holsteinska successionsfrå gan med de tyska suveränerna. Kejsar Alexander skulle få tillfälle att der inför det höga sällskapet utveckla sina åsigter rörande det lättaste och mest silantropiska sättet att qväfva ett uppror; han skulle der få ådagalägga de anspråk, som hrr Berg och Muraview rättvisligen ha icke blott på hans utan på hela Europas tacksamhet, derföre att de icke lemnat något oförsökt i sina bemödanden att utrota den oroliga och besvärliga polska nationen från jorden. Pius IX finge tillfälle att förehålla den exkommunicerade röfvaren Victor Emanuel hans ofog, och denne kunde besvara den helige sadrens straffpredikningar genom ödmjuka propositioner om Roms uppgifvande åt konungariket Italien Åe Åe i det oändliga. Man tänke sig blott dylika scener vid kongressbordet mellan de allerhögsta personligheterna, och man skall frestas att tro det Napoleon med sitt förslag närmast afsett att få litet roa sig på sina höga kusiners bekostnad. Emellertid har saken nog äfven sin allvarsamma sida. Krigsplanerna skimra igenom det fredliga kongressförslaget; det outförbara deri gör det till en lämplig förberedelse till hvad som komma skall. Kungen af Italien har besökt sin goda stad Neapel och emottagits med jubel och blommor, flaggor och vivatrop, samt festligheter af syditaliensk prägel. Det tyckes dock som majestätet aldrig kände sig rätt hemmastadd i den sköna lazaronstaden. Efter några dagars vistande der för popularitetens upplifvande återvände han till Turin. Nu funderar hans majestät på att göra en visit i Paris och stå fadder till sin lille dotterson — en späd Bonaparte. Men detta är lättare sagdt än gjordt, ty den helige sadren vill ej tillåta en bannlyst individ att stå fadder. Underhandlingar har länge pågått, men Pius vill ej samtycka till detta fadderskap med mindre än, att den exkommunicerade morfadren ångrar sina synder och godtgör dem, så vidt det i hans förmåga står — h. e. återger Romagnan, Umbrien och Markerna till den helige fadren. Det italienska majestätet finner vilkoret något för besvärligt, men hans helighet står på sig och förbjuder dopet med en sådan fadder. Troligen blir resultatet att Victor Emanuel uppger sin plan att jula hos sin måg, och att prins Napoleons son får en mindre högtuppsatt guffar. Lord Palmerston är trots alla skandaliserande anfall lika väl i vantarne hos engelska publiken som någonsin förr, och helsas vid sina utfärder på Londons gator med samma entusiasm som hans protege kung Georg helsas med på Athns. För öfrigt intet annat märkligt nytt från England än att hans höghet Seramude Padschaji, hindostansk Radsch Radschonde Sri Maharadscha Dhinedsch Siwai Ram Sing Rahadurs af Dschapor och en annan indisk höghet med ännu krångligare namn blitvit riddare af Indiens Stjerna. P. P.