Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

— EI —ä—E—r— skrift trogen eller skall han börja vackla, halta och slutligen förråda det gamla Danmark till dessa tyska fosterlandsvänner, som ej akta någon annan nationalitet än sin egen? Den danska historien skall svara derpå, och det skall äfven den den svenska. Carl XV var Fredrik VII:s trogne vän och bundsförvandt. Framtiden — den närmaste framtiden — skall utvisa om Christian IX ärft vänskapen och alliansen med Sveriges konung jemte den danska kronan af sin företrädare Christian IX af Danmark och Georg I af Grekland ha nästan samtidigt börjat aflägga sina lärospån som regenter i hvar sin vrå af Suropa. Det är ej lätt att förutsäga om far eller son skall gå bäst ut med hvad de åtagit sig, och om det Slesvig-Holstein-Sonderburg-Augustenburgska huset skall regera längst i Athen eller i Köpenhamn. Ått döma af det ätt, hvarpå kung Georgios blifvit emottagen och föterad, tyckes det som hans aktier stodo högre i Hellas än faderns i det hyperboreiska Danmark, men både på det ena och andra stället kan ju ett väderskifte ega rum. Ånnu äro hellenerna förtjusta i sin lille basileus, som går med den barnsliga oskuldens hela courage omkring på gatorna i detta Athen, hvarest upplopp och stråtröfveri tyckas vara ika hemmastadda, som går till kyrkan att höra den grekiska messan — alldeles som han trots stiftsprosten Paulli lärdomar, stode i begrepp att låta hellenisera sig äfven i religiöst hänseende. Men nya qvastar sopa alltid väl, och detta vulgära ordspråk torde kunna ega sin tillämpning äfven på så höga föremål som den helleniske kung Georg. Att presentera sig och komplimentera det moderna Hellas, att gifva det en ny ministere och gå och beundra Athens märkvärdigheter och minnesmärken — allt detta är icke mycket svårt att uträtta och tjenar till entusiasmens underblåsande. Men kung Georg är en läkare, som fått till sin uppgift att bota de krämpor hvaraf detta unga Hellas lider — krämpor, som ej kunna kureras utan kraftiga medel och genom gripande kurer. Få se om ej entusiasmen svalnar, när den nye monarken skall uttala sitt veto mot det häfdvunna och som rätt och lofligt betraktade röfveriyrket, när han börjar utmönstra de erkände bestickliga embetsmännen, när han söker att ersätta de oregerliga ehuru uniformerade horder af slagskämpar, som nu utgöra Greklands armdi, genom disciplinerade trupper etc. ete. hanske få skyddsmakternas på de grekiska farvattnet befintliga trupper nog att göra, om de skola understödja den nu så dyrkade konungen i hans reformatoriska sträfvanden. Vid alla Europas större hof är kongressfrågan — d. å. frågan om man skall mottaga kejsar Napoleons invitation till Paris — det, som sätter statsmännen myror i hufvudet. På somliga ställen vet man ej om man skall svara ja eller nej på den i så förbindliga ordalag utfärdade bjudningen, på andra ställen rör öfvoriiggningen blott de ordalag, hvari afslaget skall gifvas. Invitationen är ganska vidsträckt och skulle om den efterkoms af alla de inbjudna suveränerna, föranleda den pikantaste samling, som väl någonsin sutit kring ett kongressbord. I det fallet skulle hans helighet påfven placeras vid samma bord som sjelfve Åhundturken, det vill säga sultan Abdul Aziz. Drottningarne Victoria och Isabella skulle der deltaga i de intrasslade diskussionerna rörande Europas brinnande frågor med all den rätt, hvarpå deras rikens betydelse gåtve dem anspråk. Frans Josef och Victor Emanuel skulle der formera personlig bekantskap och uppgöra sina oatslutade affärer rörande Venetien med värdens och de ötriga kongressledamöternas bistånd. Konung Maximi