Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

min dröm om hämnd var en dåraktig dröm. Det är vil, när allt kommer omkring rätt, att de elake ha framgång i denna verld, och att vi nöja oss med att stå bredvid och se dem triumfera. Eleanor kunde icke tänka på Lauras plötsliga afresa utan bitterhet. Ilon kunde ej vara ledd af samma skäl som föranledt Gilbert Monckton nandlingssätt. ILIvarföre hade hon då lemnat henne utan ett afskedsord: Jo, Launcelot Darrell var orsaken till denna sorg liksom till alla de öfriga, ty det var svartsjuka, som stämt Laura mot hennes vin. Tidigt följande morgon reste Eleanor Monckton från Tolldale Priory. Hon for till stationen i Windsor i en ponyvagn, som bestämts att begagnas af henne och Laura Mason. Hon tog med sig blott en kappsäck, sitt skrifställ och sin toilettlåda. — Jag reser ensam, Martinn, sade hon till den kammarjungfru, mr Monckton anställt hos henne. Du vet att jag är van att hjelpa mig sjelf, och jag tror ej att du skulle kunna få plats på det ställe jag beger mig till. — Men ni blir väl icke borta länge? frågade den unga qvinnan. — Det vet jag icke. Jag kan icke säga dig det nu. Jag har skrifvit till mr Monckton, svarade Eleanor hastigt. Hon lemnade det hem, der hon icke känt sig mycket lycklig tidigt på den ruskiga vårmorgonen. IIon vände sig om och såg med en suck af häpnad på den ståtliga, gammalmodiga byggnaden. Hur lycklig skulle hon icke kunnat vara inom dessa