Göteborgsposten – 24 november 1863, sida 1

WA —t ——— nung, som lika mycket tjenade sitt land som han styrde det, en medborgare, som gjorde sig underrättad om sitt folks önskningar och behofver samt rättade derofter sina handlingar. Han är död och sörjes af den danska nationen djupare måhända än någon af sina föregångare djupare än de store segersälle Waldemarne, än den rikt begåfvade Christian IV och än den milde, menniskoälskande Fredrik VI sörjdes, då de nedsänktes i de för danakonungarnes stoft bestämda grifthvalfven. Det är något mera än folkets tacksamhet och kärr lek, som gjort saknaden allmän, bitter och tung. Det är de yttre omständigheterna, det är landets vådliga ställning, det är krigshotelserna från den roflystna germaniska hydran, som spärrar allt högre upp sina gap mot det lilla Danmark — kort sagdt, det är medvetandet af att landet nu om någonsin väl behöfver en ledare, att föra det an i kampen mot de oräsonliga anspråken och oberättigade amalgamationssträfvandena, som hota dess nationela oberoende. Danmark sörjer icke blott för att Fredrik VII är död, utan derföre att han dött just nu — i det kritiska ögonblick, då det gällde det gamla rikets vara elller icke-vara. Detta är summan af texten. Det är ej blott en konung som dött — det är en gammal konungastam. Den siste Oldenburgaren hvilar snart i de mörka hvalf, som öppnat sig att mottaga den långa raden af hans förfäder, men den förste kunglige danske (ilucksburgaren sätter sig helt makligt på den tron, till hvilken födseln icke skänkt honom någon rättighet. Han sätter sig der med stöd af londonerprotokollet, och det beskedliga danska folket ser på, höjer de i regeln bestämda lefveropen, men ropar derefter höfligt, men bestämdt: underskriften på den nya försattningen! Konungen kommer ut på balkongen och bugar sig för folket, men från de sammanpackade skarorna höras ropen: det är ej dig vi ropat efter, det är underskristen. Christian IX, protokolldansken, tvekar att underteckna den grundlag, som skall göra slut på det olycksbringande halfhetstillståndet, som skall draga en bestämd gräns mellan Tyskland och Skandinavien, som skall befria Köpenhamn från Frankfurts öfvervälde och göra slut på insurrektionens legitimitet. Han stänger in sig med helstatsmän af äkta skrot och korn, kämparne för de ideer, hvilka, om konseqvent genomförda, skulle göra Danmark till Tysklands lydrike ända tills det, ötversvämmadt af tyska elementer förlorade den nationalitet det egt under årtusenden och uppsväljdes af das grosse Vaterland. Han fordrar betänketid som en konstitutionell rättighet, då kommunalstyrelsen anhåller om den efterlängtade underskriften. Då gripes folket at en outsäglig oro; den allmänna opinionens organer innehålla allvarliga varningar till konungen att ej göra sig ovärdig sin nyligen erhållna krona genom ett steg i germaniseringens intresse samt icke mindre allvarliga varningar till folket mot anstötliga demonstrationer. En dof jäsning genombäfvar det vanligen så goda och lugna Köpenhamn. Folket misstänker, att den nye konungen går Tysklands ärenden. Här och der höras på gator och torg de betydelsefulla ropen: Lefve Carl den Femtonde! Då fattar kung Christian pennan och undertecknar det papper, som alser att göra Danmark fritt och resa ett nytt Dannevirke vid Eidern. Så har den förste gläckburgske danadrottens historia börjat. Huru skall den sluta? Skall han blifva sina löften och sin under