Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 1

förutan en belöning af 100 pund sterling utlofvades åt den som kunde upptåcka hvem den okände mannen var. Två dagar sörgingo utan att man lyckades erhålla den ringaste upplysning. Visserligen kom underrättelse att en man som till utseendet fullkomligt motsvarade beskrifningen på den förmodade mördaren hastigt aflidit på ett kaflehus i Southwark, såsom det förmodades deraf att han intagit blåsyra; men hyrkusken, för hvilken den döda kroppen förevisades, förklarade bestämdt att det ej var samma man, som den okände i hvrvagnen, ehuruväl beskrifningen eljest slog in. Tisdagen d. 9 d:s infann sig emellertid i ett polisvaktkontor en person boende vid Wellington Road och tillkännagaf att hans närmaste granne vore en man, som i alla afse enden motsvarade beskrifningen på den okände, utom derutinnan att den förre ej bar mustascher. För öfrigt hade grannen, hvars namn var Hunt, en hustru och tvenne barn, hvilkas ålder motsvarade de aflidnas och hvilka ej varit synliga på några dagar. Till följe af denna underrättelse begåfvo sig genast några polistjenstemän till Hunts bostad. Detta var på aftonen nämnde dag. De funno porten stängd; intet ljus syntes i huset. Efter det de länge och förgäfves hade bultat på dörren, kom slutligen en man utför trapporna och frågade hvad de ville. Det svarades att de tillhörde polisen och måste ha tillträde. Porten öppnades och mannen yttrade i detsamma: Vänta, vänta ett ögonblick, jag skall skaffa ett ljus! Dervid sprang han mot trappan men hindrades. Ällesammans begåfvo sig derpå upp till ett rum i första våningen. Mannen tycktes lida af en våldsam hicka — en omständighet som genast väckte polistjenstemännens missankar. De frågade honom om han tagit in något. Nej, jag har blott ett hjertlidande, blef svaret. På fråga om ej hans hustru vore hemma svarade han: Nej, de äro alla på andet och reste i fredags på aftonen. På begäran beskref han sina barns utseende, hvilket fullkomligt öfverensstämde med de döda lickornas. Under hela detta samtal led han af samma häftiga hicka. Då man sedermera frågade honom om han i tidningarne läst om mordet, svarade han ja och tillade häftigt: Men ni måtte väl ej tro att det är min familj heller: Han yttrade derefter att det ej kunde vara hans hustru eller barn, ty de mördade voro klädda i svart, men hans flickor buro ljusa drägter. Polistjenstemännen togo honom derpå med sig till polisstationen. Under vägen berättade han att hon lefde ett högst olyckligt lif med sin hustru, som vore mycket svartsjuk och elak. Hon skulle dessutom vara begifven på starka drycker. Mina flickor, tillade han slutligen, ha berättat en sak som gjort mig mycket ledsen. De ha sagt att en man som var lik mig och vänlig mot dem som jag, men hvilken hade svarta mustascher, brukade taga min hustru och barnen med sig ut att åka. Jag tycker icke om detta. En läkare efterskickades, hvilken sökte förmå honom att taga in kräkmedel, men först efter en lång stund lyckades man deri. Under tiden uppläste man beskrifningen på de mördade för honom och han utropade derunder flera gånger Det är de! det är de! Man hade observerat att den döda qvinnan hade ett sår på högra foten och äfven detta medgaf han att hans hustru hade. Då uppkastningarne, som börjat under vägen till stationen, torttoro, yttrade han Jag tror att jag dör. Jag vet nu hvad min hustru dog af: det var bläsyra, vi hade sådan i huset. Och jag har troligen fått aconit, då A —— AA