Göteborgsposten – 19 november 1863, sida 1

Jag tror jag handlat rätt, men vare härmed hur som helst, så är det säkert att jag gjort hvad som de sista tio ären varit min bestämda afsigt att göra. Jag har gjort flera testamenten och förstört det ena efter det andra, men de ha alla i hufvudsaken varit lika; och det har blott varit en gammal mans nycker som förmått mig ändra bisakerna. Den inkomst af två hundra pund ärligen som jag gifvit hvar och en af er, skall, som jag vet, mer än motsvara edra små behofver. De tre lifräntorna skola, enligt ordalydelsen i mitt testamente, efter er död öfvergå till min nevö Launcelot Darrell. Jag har försökt erinra mig många gamla vänner, som kanske för längesedan glömt mig, eller som måhända skratta åt en gubbes dåraktiga förordnanden. Jag tror icke att jag gjort någon orätt, och jag hoppas att ni skola tänka på mig utan agg, när jag ligger i min graf och aldrig tala med bitterhet om Er tillgifne onkel Maurice de Crespigny Woodlands den 20 Februari. Detta var den gamle mannens bref. I detsamma fanns icke en stafvelse, som stred mot testamentets ordalag. Launcelot drog djupt efter andan, och hans mor, som satt bredvid honom och höll hans hand isin, kunde märka hans fingrars klibbighet och köld och höra huru högt hans hjerta klappade. I Gilbert Monckton tog sin hatt och gick ut. Han ville ej ha någon förklaring med den mun, som han bestamdt,