Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 2

ställa rättigheterna och skyldigheterna för dej kontinentala makter, som voro bundna af 1815 års fördrag. Så står saken antagligen nu, och vi våga ej uttala några förmodanden om en ialla hänseenden obestämd tramtid. Dock tyckes det alltmera gifvet, att man ej skall kunna enas om kongressen. Och hvad skall då följa? Hela den politiska ställningen i Europa foreter ett kaos, der man hvarken kan finna ut eller in. Den föraktligaste fiolen spelar emellertid detta England, detta stolta Albion, som skall vara frihetens värn och de förtryckta folkens beskyddare. Denna falska förgyllning, hvarmed det sirat sig, ha våra dagar afgnagt och den nakna egoismen står blott qvar. England omintetgjorde möjligheten för Frankrike att aktivt uppträda till förmån för Polen. Nu söker det att motarbeta Frankrike i dess sträfvan att genom en kongress antingen gifva lugn åt Polen utan krig eller, om ett sådant skulle bli nödigt, genom kongressen åstadkomma en allmän europeisk koalition mot Ryssland, hvarigenom kriget skulle kunna snabbt; utageras och föras med kraft. Är det väl underligt, att i Paris råder, under sådana omständigheter, ett allmänt missnöje mot England och att inom de offentliga lokalerna anti-engelska sånger helsas med stort bifall? Det börjar i Paris, men hvar skall denna harm hos folken sluta? Englands egoism skall kanske framkalla en ny entente cordiale mellan de såta kusinerna Ryssland, Österrike, Preussen och England, hvilken senare makt af blind afundsjuka sålunda kan komma att åter gifva helgd åt Polens fortfarande förtryck. Putslustigt är äfven att se, huru England arbetar med händer och fötter på att söndra Italien från Frankrike och söka draga det öfver på andra sidan. Italien är nu en stormakt. Det har en stor arme och en betydande flotta slagfärdiga; det skulle smaka England att beröfva Frankrike en sådan bundsförvandt och såmedelst, oaktadt Polens himmelskriande utödning, oaktadt Rysslands sedan följande olyckliga öfvermakt, möjligen förhindra kriget till vären. Alldeles ensamt kan Frankrike icke gå. Italiens söndrande ifrån det, skulle vara en betydande händelse. Med illa dold list framhåller England för Italien, att det itrigt önskar förskafla detta Rom, men att Frankrike deremot i detta fall ständigt gäckar Italiens önskningar. Men detta känner nog ordspråket: din räf biter ej min gås, och skall väl akta sig för denna i grunden folkfientliga kombination, oaktadt Times nu med synnerlig artighet låter trycka sina korrespondenser från Italien med framstående typer. I alla fall är det otvifvelaktigt, att händelserna i Italien snart skola komma att i högre grad tilldraga sig uppmärksamheten. Sålunda iunehåller Times i ett af sina senaste nummer ett bref från Italien, dateradt Milano d. 5 Nov., hvari läses följande smickrande och sanna anmärkningar : Om aftonen till d. 24 Sept. sutto tvenne höga österrikiska officerare i en loge på La Schala-teatern. De befunno sig på en känd mark, ty de hade båda länge användts i Italien och en utaf dem hade haft ett högt befäl under 1859 års krig. De hade icke sedan dess återsett sin gamla vistelseort; de sågo sig en stund tysta omkring och började derefter på tyska meddela hvarandra sina intryck. De voro tillräckligt högljudda för att kuuna höras af en person, som satt i nästa loge och sedan omtalt det för mig. Hvilken förändring har ej deuna stad undergått, sedan vi lemnade den-, anmärkte den förste; Jag kan knappast känna igen detta Milano, som var oss så väl bekant. Dessa lombarder, som förorsakade oss så mycken förvirring och hvilka vi trodde vara de oregerligaste varelser i verlden, ledas nu med sidenband. Dessa frondörer, som aldrig kunde tillfredsställas af något, tyckas nn vara det lyckligaste och mest förnöjda folk — och huru de visa sin lycka sedan! De hafva ätervaknat till nytt lif.s — Saken är, ljöd svaret, att vi varit ena stora dårar, som genom våra egna misstag förlorat ett så förträffligt land och ett så godt folk, då vi, genom klokt betetende kunnat behålla dem och njutit af alla de fördelar, som nu tillkomma en annan. Dessa bekännelser af de forna beherrskarne af Lombardiet kunna visst icke anses för öfverdrifna. Om Somma (der den stora italienska revyen hölls) dagen förut såg ut som en hotelse, var Milano denna dag en läxa och en varning. På detta Piazza del Castello, som alltid var så öde under förtryckets dagar, hade de österrikiska officerarne sett 100,000 tals åskådare församlade, för att åse de manövrer, som utfördes af stadens italienska garnison. De hörde det folk, från hvilka de aldrig förnummit annat än förbannelser, gladt hurra för sin konung och om de blandat sig i hopen, skulle de sannolikt hört dem säga: Vi veta nu hvad man gör med våra penningar; de gå ej till Wien, utan användas till att förskaffa oss den ställning, till hvilken vi äro berättigade. Våra söner ryckas ej mera ifrån oss, för att försmäkta i främmande länder och utkämpa andras strider; vi lemna dem godvilligt, för att försvara våra egna hem.4 Senare på dagen kunde de sett ännu Istörre hopar bölja längs gatorna, öfver hela Corso ct hans nycklar, som lågo på bordet som detta.