Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 2

aflidnes rum eller rört hans nycklar, som lågo på bordet vid sängen. Om man kunde lita på qvinnans ord, så var detta tillräckligt för vederläggandet af Elesnors berättelse. Men det var ej nog dermed. Testamentet var till alla delar just motsatsen af hvad ett testamente, som man kunde misstänka för att vara understucket, borde vara. Det innehöll gåfvor till gamla vänner, som den aflidne ej sett på tjugo år, och hvilkas namn Launcelot Darrell icke kunde ha kännt. Det var en mans testamente, som lefvat nästan helt och hållet i det förflutna. Så testamenterades en snusdosa, till min vän Peter Segdewick, som var främste roddaren i Magdalen-båten på Henley-on-the-Thames, när jag var den sjette i samma båt. En bröstnäl af onyx skänktes till min gamle sällskapsbroder Henry Laurence, som jemte Georg Vane och Richard Brinsley Sheridan spisade middag med mig på Biffsteksklubben på min födelsedag. Testamentet var fullt af personliga minnen från en tid, som skildes från den närvarande genom ett halft sekel. Hur var det möjligt att Launcelot Darrell kunnat uppsätta ett sådant testamente, då han, enligt Eleanors eget medgifvande icke haft det rätta testamentet i sin ego, innan han kommit att lägga det falska i dess ställe? Detta senare, räsonerade Gilbert Monckton, skulle derföre skrifvits, då den unge mannen enligt Eleanors berättelse, icke visste hvad det rätta inne höll, och detta ansåg juristen för ett afgörande bevis mod sin hustru. Launcelot kunde icke ha up, satt ett sådant testament