——7——0—7 af idden att Eleanor aldrig hade älskat honom, men att hon hade älskat Launcelot Darrell. Denna öfvertygelse var den plägoande, den försätliga dämon, som bott i hans bröst alltsedan den korta smekmånaden på den nordliga kusten. Han kunde ej göra sig qvitt den på en gång. Djefvulen hade slagit sig ner inom honom, och det var ej så lätt att utdrifva den. Den häftiga angifvelse, den lidelsefulla angifvelse, som hastigt och bittert strömmat från Elcanoi Moncktons läppar kunde vara utbrottet af en svartsjuk qvinnas raseri och hade sin rot i kärlek. Eleanor hade älskat denne unge man och var förtörnad på honom för att han ämnade gifta sig med Laura. Om hon blott drifvits af begäret att hämnas sin fars död, så skulle säkert den häftiga flickan talat förr om det. Så räsonnerade Gilbert Monckton. Han visste icke huru gerna Eleanor velat säga det och att endast Richard Thorntons verldsklokhet afhållit henne derifrån. Huru skulle han kunnat känna den tålamodets långa pröfning, den bittra kampen mellan passionens ingifvelser och klokhetens kalla argumenter, som hans hustru utfärdat? Han visste endast att något — en hemlighet — en herrskande lidelse hade upptagit hennes själ och skiljt henne ifrån honom. Han stod för sig sjelf i den gamle mannens studerkammare, under det att skrifvaren, mr Lamb, en gråhårig gubbe med något nervöst i sitt sitt och nedslagna ögon ordnade sina papper på ett litet bord bredvid brasan och harklade, innan han började läsa upp testamentet. En hemsk tystnad herskade i rummet, som om alla på en gång återhållit andedrägten, och derpå uppläste skrif