Göteborgsposten – 18 november 1863, sida 1

— — —— ———— solkvalda stånden ser det litet tomt ut under sessionerna, ty en mängd ståndsledamöter ha begifvit sig hem på erhå ållen permission till riksd: agens slut. — Riksstånden ha haft ett sammanträde för att öfverenskomma om åtgärder för ropresentationsreformens genomdritvande. Alla fyra stånden rymdes mycket godt i bondeståndets pleni-rum, som annars har svårt att rymma de hedervärda ensamme, men det gick för sig derigenom att endast fem at adeln och tre af presteståndet infunnit sig och både borgare och bönder också voro jemförelsevis åtaligt representerade. Värst af allt var att få diskussionen i gång, och först efter lång väntan och sedan talmannen två gånger frågat om ingen hade något att säga steg Uhr upp och öppnade diskussionen. Erkebiskopen och biskop Annerstedt sutto samma afton på Dramatiska teatern och skrattade åt Diplomaten mot sin vilja, men många andra inom representationen hade sina skäl att dela denna de båda talmännens smak, och det tillochmed personer, som man väntat sig finna på den ifrågavarande sammankomsten. — Man talar här om att genom åtskilliga felräkningar inom statsutskottets kansli statsverket skulle under nästa statsregleringsperiod komma att få — men på papperet blott — ett öfverskott al ungefär 2 millioner; jag lemnar dock derhän huruvida detta är sannt och likaså ett annat on-dit, nemligen att bevillningsutskottet påstår det bevillningen för nästa statsregleringsperiod blitkvit beraknad 1,500,000 rdr för liten. Om två sådana misstag skulle vara begångna, så äro de dock hvarken att glädja sig eller sörja öfver, ty de bli nog snart jemkade och rättade igen. — Löjtnant v. Francken, auditör Grenander och prosten Mellqvist ha väckt motion om ett understöd af 30,000 rdr till de brandskadade i Warberg, det var vackert gjordt af dessa tre herrar. Statsutskottet har tillstyrkt anslaget och alla stånden ha bifallit detsamma, också lika vackert handladt. Men var det väl rätt gjordt också, ur brindipiel synpunkt, af ständerna att bevilja ett sådant anslag? Med nej har jag hört mången person besvara denna fråga, och dessa hafva visst icke varit sådana som sluta hjertat till för likars nöd. Må vara, att staten träder emellan vid en svår olycka såsom öfversvämning, missväxt, hagelskador o. s. v., med ett ord sådana, mot hvilka ej mensklig försigtighet och omtanka förmå något, men mot eldsvåda, om också stor och förfärande, finnas ju brandstodsbolag både mot land och stad, inländska och utländska, der man för högst billig asgift kan assurera sin egendom, och den som ej vidtagit detta försigtighetsmått måste skylla sig sjelf ifall en olycka inträffar. Den allmänna välgörenheten tillsluter också aldrig vid sådana olyckor sin hand. Redan nu hafva betydliga summor kommit det af olyckan hemsökta samhället till godo och jag missunnar det visst ej det betydliga understöd det fått af staten, men att staten, d. v.s. alla medborgare, skall när en större eldsvåda inträffar, träda emellan, det torde väl icke kunna anses för riktigt från principens synpunkt; från hjertats synpunkt sedd blir förhållandet ett helt annat. För några år tillbaka inträtfade här i Stockholm vid Luntmakaregatan en eldsvåda, genom hvars härjningar en ofantlig mängd de allra fattigaste familjer beröfvades rubb och stubb af hvad de egde; hela ena sidan af gatan brann ned, förfi ärligt var att skåda det elände, som till följd af branden uppstod, och som endast i en stor stad kan bli riktigt gräsligt och så var just här — ständerna voro då också tillsammans, intet understöd från staten afhördes, endast den enskilda välgörenheten trädde emellan och hjelpte frikostigt de af olyckan träflade. Stadsfullmäktigen hr Blanche har i sin