Göteborgsposten – 16 november 1863, sida 1

—— a RH!—— idel), Britta Olsson (diversehandel), C. A. Kind svall (pappershandel och boktryckeri), J. Lig nell och J. H. Dahlberg. Bland öfriga brand skadade märkas: färgerifabrikör S. E. Gade (2 gårdar med färgerier), garfvaren Sjöbäck smedmästarne Fiean och Wöosterman, kopparsLlagarne A. 0. Elmgren, N. Carlström och J Lindqvist, tunnbindaren Rosengren, skomakare mistarne H. Norman, Ohlsson och Westerman kakelugnsmakarne Hellström och Karstorp s skräddaremäskarne B. W. Lindström och Svan. berg, bryggaren och bagaren V. X. Lundqvist, bagarne Wennerholm, Elmqvist och Pehrsson, guldsmeden Å. J. Börjesson, glasmästaren II. Leberman, vagnmakaren J. P. Holmgren, handskmakaren Karstorp, bokbindarne II. L. Colliander och M. Erickson, urmakaren Liljegren, sadelmakaren J. P. Lindström, bleckslagaren ÅA. Lagerblad, målaren Ståhlbom, mjölnaren Jönsson m. fl., samt för öfrigt: kommissionslandtmätaren kapten C. F. Björnberg, restauratören Börje Pehrsson, förre kollegan IL. Gullbrandsson, kronofogden S. Ringius, rådman J. L. Sellgren, stadssiskal J. L. Fischerström, mag. G. E. Psilander, mag. N. P. Anderson, telegrafkommissarien A. F. W. Törnbladh, f. landsfiskalen Pettersson, officerskadetten P. J. Kindberg, organisten G. Stolpe, klockaren J. Fagerstedt, krögaren N. Larsson o. tl. a. Af fastigheterna lära 5 icke hafva varit assurerade; de öfrigas brandförsäkringsvärde lärer uppgå till cirka 600,000 rdr. Något lullt visst är dock ännu ej bekant. Lösören skola vara försäkrade i städernas bolag till mellan 3 å 400,000 rdr. En del bade sina lösören och lager försäkrade i -Skandia?-. Man fruktar, och detta icke utan orsak, att sjukdomar skola komma att öka eländet, emedan i många bostäder ända till 20 å 30 personer nödgas bo i samma rum och 8 å 10 familjer begagna ett och samma kök. Ått orenlighet och förskämd luft häraf uppstå, är en naturlig följd. Af brist på tidning har man å torget nppsatt en tabula nigra (svart tafla), hvarå alla tillkännagifvanden uppslås. Torget är den samlingsplats, hvarest man nu söker vänner och bekanta och der utbyte at tankar eger rum. Man har ingen annan samlingslats. Det är sorgligt att omtala den liknöjdtet och ohjelpsamhet, som åskådare vid dyika, stora olyckstillfällen kunna ådagalägga. Såsom exempel härpå kan korrespondenten nämna, att då han den svåra olycksnatten vid ett gatuhörn fick se en 20 å 25 karlar, troigen sjömän eller fiskare, stående sysslolösa, bad han dem på det mest bevekande sätt att biträda vid de närstående sprutorna, hvilka började sakna tillräckligt arbetsmanskap (emedan hvar och en tänkte på sitt hem och skyndade dit, för att åtminstone rädda hustru och barn), svarade de helt kallt: Hvad behöfva vi arbeta? Man ger oss ej engång en sup eller en dryck vatten derför. — En annan, stående med händerna i fickorna bredvid en spruta, uppmanades att biträda. IIvad får jag i bevalning? frågades. Vill du ha betalningen straxt: — Jat, — Derpå small en örfil, så att karlen tumlade om samt tvangs derpå att ställa sig vid sprutan. Om möjligt ännu mera himmelskriande är det faktum, att menniskor — eller rättare menniskor — finnas, hvilka likt hyenor och schakaler slå ned på platser, der svåra olycks händelser göra rof lät:tsängna. Så berättas, itt personer, under sken af biträde vid bergningen, under natten kört lasstals med sängdäder och varor utåt landsbygden; att personer med båtar, lastade med stulna saker, bezifvit sig till sjös under natten i den hårda tormen. Mycket som af de rasande lågorna eller mrs Millais. Vi, dom föllo på en glänsan