Göteborgsposten – 16 november 1863, sida 1

dom föllo på en gl präktiga tyget. Tänk att jag skall vara så olycklig att jag gråte öfver siden, som kostat nio shilling ouh sex pence alnen utan att akta mig! utropade Laura Mason, som om hor med dessa ord skildrat den höjd af qval, hvartill olyckar kan föra menniskan. Hon hade några saker, som hon fått af Launcelo Darrell. De voro få och visst icke dyrbara, ty mr Darrell var, som vi veta, i grund och botten sjelfvisk och icke böjd att använda sina små tillgångar till gåtvor åt andra. Men hon satt hela timmar med dessa småsaker i knäet och klagade öfver dem och pratade om dem. — Der är min silfverfingerborg, min lilla, söta, kiira silfverfingerborg, sade hon och satte den glänsande metallpjesen på sitt lilla finger och kysste den med den grad af förtjusning, som franska vanderillförfattare kalla ex losion — den stygga, förargliga Amelia Shalders sade att en silfversingerborg var en simpel present, precis hvad en timmerman eller en annan sämre karl skullo ge sin såstmö, och att Launcelot borde gifvit mig en ring eller ctt armband, liksom om man kunde köpa ringar och armband, när man icke har pengar. Jag frågar icke efter om min fingerborg är simpel eller ej, utan jag älskar den ömt derföre alt han gifvit mig den. Och jag skulle sy grufligt mycket bara för att få nyttja den, om jag blott kunde lira änsande sidenpersedel och fläckade de mig att begagna en fingerborg — riktigt. Det förekommer mig alltid som om det vore lättare att sy utan fingerborg, fast det då blir ett hål i fingerspetsen. Och så äro här