Göteborgsposten – 16 november 1863, sida 1

stor målare sådan som IIolman IIunt eller mrs Millais. Vi skola resa tillsammans till Rom, och han skall studera de gamla mistarne och teckna bondfolk efter naturen, och jag skall finna mig i om de äro vackra, fast det icke är roligt att ens man alltid målar vackra bondflickor. Och det skall förströ honom, kan du vil begripa. Fyra dagar måsto Laura ligga till sängs, och under denna tid gick Eleanor sällan ur den sjukas rum och slumrade blott då och då i en omma uti Lauras toilettrum. Den femte dagen fick miss Mason stiga upp, och då utfördes fasliga scener, ty den unga flickan ville nödvändigt ha sin utstyrsel utbredd på sängen, stolarne och soffan, hvartill kom att persedlar hängdes på alla dertill lämpliga ställen i de begge rummen, tills dessa kommo att se ut som en verklig skog af grannlåt, hvari den sjuka beständigt ströfvade, gråtande särskilt öfver hvarje persedel. — Se bara på denna förtjusande parasoll, Nelly, ropade hon, i det han betraktade det lilla hvalfvet af fiskben och siden med tärfyllda ögon, tar icke den äkta spetsen på det ljusa sidentyget sig innerligt väl ut? Och hvad den scn passar väl för min hy. Ack, hvad jag trodde att jag skulle bli lycklig, när jag skulle bruka denna parasoll! Jag trodde att jag skulle åka på Corso med Launcclot, och nu —! och Nelly, de violetta sidensarskängern med de höga klackarne, som jag skulle ha tillsammans med min violetta sidenklädning! Jag trodde att jag skulle bli så lycklig med sådana saker, och nu —! Hvarje beskärmelse slutade med nya tårar, som stun