Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 1

äfven om ingenting existerade. Den ligger i det absoluta och i det ideala. Men hela den fenomenala ordning, hvari vi hittills hållit oss, befinner sig i det reala. Det ligger en afgrund mellan atomens första tillvaro och maematiken, Denna senare är endast utveckingen af identitetsprincipen, en tautologi, som emnar en stor hjelp, då man tillämpar den på något verkligt, men är ur stånd att uppdaga en tillvaro eller en tilldragelse. Den emnar ej några naturlagar, men i det den atgilver törträffliga formler för uttryckande af qvantitetens förändringar, tjenar den förträftigt till att af naturlagarne draga allt, hvad de innehålla. Den lär intet angående varats utveckling, men den visar, i hvilka kategorier det af all evighet var bestämdt, at varat skulle existera, om man antager att detta måste existera. Jag vill säga detsamma om metatysiken. Jag har förr nekat metatysikens tillvaro som en särskild och progressiv vetenskap; jag förnekar den icke såsom ett helt at på logikens sätt oföränderliga begrepp. Dessa vetenskaper lära oss intet, men äro af stor nytta för analysering af hvad vi vetat. De stå i alla tall utom sjelfva händelserna. Reglerna för syllogismen, det rena förnuftets grundaxiomer skulle vara sanna, äfven om det icke funnes någon för att uppfatta dem. Den rena matematiken, logiken, metasysiken, såsom vetenskaper om det eviga, oföränderliga, äro hvarken historiska eller experimenterande, emedan de icke ha något samband med tillvaron och tilldragelserna. Genom dem försänka vi oss i en verld, som hvarken har början eller slut eller rätt att vara till. Låtom oss ej förneka, att det finnes vetenskaper om det eviga. men låtom oss bestämdt ställa dem utom all verklighet. I verklighetens ordning, är det vi se en ester tiden gradvis utveckling, i hvilken vi urskilja: 1. En atomperiod, åtminstone till sina verkningar, herrskar med den rena mekaniken, men innehåller redan fröet till allt som skulle sölja; 2. En molekulärperiod, i hvilken kemien börjar och materien redan har särskilda grupperingar; 3. Eu solarperiod, i hvilken materien hopfogas i rymden till kolossala massor, skiljda genom ofantliga afständ; 4. En planetarperiod, under hvilken i hvartdera af dessa systemer lösryckas omkring centralmassan särskilda kroppar, hvilka hafva sin individuela utveckling, och under hvilken särskildt planeten Jord börjar existera; 5. En för hvarje planet individuel utvecklingsperiod, i hvilken planeten Jord särskildt genomgar på hvarandra töljande hvältningar, hvilka geologien skildrar, under hvilken lifvet synes och botaniken, 2oologien, fysiologien börja tå ett föremål. 6. Den omedvetna mensklighetens period, som skildras för oss at den komparativa filologien och mytologien och sträckande sig från den dag, då det på jorden fanns varelser som förtjena namnet menniskor, ända till de historiska tiderna; 7. En historisk period, som börjar gry i Egypten och omfattar omkring 5,000 år, at hvilka blott 2,500 år med någon redighet och endast 3 å 400 år med full kunskap om hela planeten och hela menskligheten. Kortligen, hvad man kallar historia, är historien om den sista timmen, liksom om vi, för att kunna förstå Frankrikes historia, vore inskränkta till att veta hvad som tilldragit sig sedan ett tiotal af år. i elementer, tiden och framåtsträfvandet, förklara universet. Mens ayltat molem .,. Spiritus intus alit ... Utan detta rika frö till framåtskridande för