Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 1

XLVILI. Laura Mason var icke farligt sjuk. Den sjukdom, hvaraf hon led, var icke af allvarsam natvr. Hennes kinders rosor erhöllo en starkare färg, de turkosblå ögonens glans var feberaktig, och de små händerna voro mycket heta och torra. Förgäfves ordinerade doktorn från Windsor calmerande drycker. Fåfängt försökte Eleanor att lugna det upprörda sinnet. Det ville ej slå sig till ro. — Det tjenar till ingenting, Nelly, ropade den sjuka otåligt. Jag måste tala om honom; jag måste tala om mina sorger, om jag icke skall bli galen. O, min stackars Launcelot! min egen käre Launcelot! hvad det är obormhertigt att icke låta mig få råka dig! Detta var den värsta sidan af saken. Den stackars Laura bad oupphörligt att fi se Launcelot. Hon bad att få fara till honom eller att man skulle skicka efter honom. Det vore grymt och obarmhertigt att ej låta henne få se honom. Men hleanor afslog hennes bön. — Det är omöjligt, käraste Laura, sade hon. Jag kan icke skicka efter honom. Det är alldeles omöjligt att han och jag någonsin kunna mötas undantagandes som fiender. Testamentet skall läsas om några dagar. Låt oss vänta till dess. Om Launcclot Darrell ångrar hvad han gjort skall han försöka att godtgöra det. Om han icke ångrar det utan tager egendomen i besittning på grund af