Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 1

lidande på det, som han gjort. Penningarne voro säkert gifna åt dem i det rätta testamentet. — Han skall bekänna det? ropade Laura. Jag vill sjelf kasta mig på knä för honom och icke lemna honom, förrän han lofvat mig att godtgöra hvad han brutit. IIans tanter skola för sin egen skull bevara hemligheten. De vilja säkert icke att verlden får reda på att deras systerson gjort sig skyldig till en så dålig handling. Han skall bekänna den för dem och låta dem få förmögenheten. Då skola vi gifta oss och bli så lyckliga som om han aldrig gjort något orätt. Låt mig fara till honom! — Icke i natt, Laura. Se på klockan. Eleanor pekade på den klocka, som stod på kaminhyllan framför dem. Den var half tre. Då vill jag tala med honom i morgon bittida. Jag vill bestämdt råka honom. — Det skall du få i morgon, om du anser klokt och rätt att göra så. Men Laura Mason råkade icke sin fästman följande morgon, ty när morgonen kom, låg hon i brinnande feber, förorsakad af den föregående nattens sinnesrörelse och själsspänning. En läkare hemtades från Windsor för hennes äkning, och Eleanor satt vid hennes säng, vårdande henne så ömt som cen mor vårdar sitt sjuka barn. Gilbert Monckton var också mycket orolig för sin myndling, och han kom många gånger om dagen till Lauras kammardörr för att fråga huru hon mådde.