Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 1

— andra solar, helt säkert af samma natur och underkastade samma lagar som den vi känna. Här kommer kemien emellan med sin mäktiga klarhet. Många små omständigheter hade länge bragt forskarne på den tron, att de i rymden kringströdda kropparne hafva likartad sammansättning med dem, som utgöra vår glob. Bunsen och andra ha bevisat denna vigtiga sanning: solens kemi är densamma som jordens; solens enkla kroppar äro desamma som vår planets. Kemien upphör nu att vara en vetenskap om jorden, säsom geologien; den är en vetenskap, som beherrskar åtminstone hela solsystemet och troligen sträcker sig ännu län; Kunna Bunsens erfarenhetsrön tillämpas i någon mån på fixstjernorna? Jag vet icke; men dessa sjernors höga analogi med solen låter mig tro, att kemien, sådan vi känna den, äfven har sin tillämpning på dem. Man kan säga, att kemien för oss uppenbarar tilldragelser, som inträffat före solsystemets uppkomst, att den låter oss uppnå en epok af historien, då någoa särskiljnad mellan verldssystemerna icke fanns, åtminstone i vissa trakter af rymden. IIvad är enligt derna uppfattning kemien? Historien om verldens äldsta tid, historien om molekulens grundande. Tror ni icke, att molekulen, liksom allt annat, mycket väl skulle kunna vara en frukt af tiden, att den är resultatet af ett mycket långvarigt fenomen, af en hopfogning fortsatt under milliarder gånger milliarder sekler? Vare härmed huru som helst, kemien föregår tydligen astronomien, alldenstund den för oss afslöjar lagar och en utveckling, hvilka äro äldre, än himlakropparnes individuela tillvaro. Genom den intränga vi i en verld, der det hvarken finnes någon planet eller sol; vi gå bortom solperioden, vi befinna oss midti molekulens tidehvarf. Kunna vi gå ännu längre tillbaka. Ni anmärkte en gång för mig, att mekaniken är ännu äldre än kemien, åtminstone på ew blott verkande sätt. Genom den förflyttas vi till en verld, sammansatt af rena atomer eller rättare af krafter beröfvade alla kemiska egenskaper. Mekaniken ensam herrskade uti detta primitiva tillstånd, der allt blott hade ett utseende, der ingen särskild individualitet existerade. Fanns det någon verldsälder, då materien sålunda existerade utan någon inre egenskap, utan någon annan bestämning än qvantiteten af dess massa? Man bör visserligen icke påstå det; men jag kan likväl icke ufhälla mig från att uppfatta gravitationen såsom någonting äldre än de kemiska reaktionerna. Mekaniken synes mig dertöre vara den genom sitt ämne äldsta vetenskapen. Var dess välde evigt? Hafva kraften och massan ratt någon början? Hvad betydelse har ordet örjan, då det är fråga om hvad vi uppfatta som ursprungligt och utan något sig töregå ende? Här häpnar förauftet, här stannar all veenskap, här tystna jemtörelserna. Kants raninomier resa sig som oötverstigliga skrankor. Liksom alltid då känslan af det oändiga kommer emellan, inträder man nu i en följd af motsägelser och selaktiga idäögångar. Skulle det vara matematiken, skulle det vara infinitesimalkalkylen, som här skulle gilva oss emligheten? Onekligen lemnar oss matemaiken den enda bild, som kastar någon dager örver denna sällsamma belägenhet för menniskoanden, der han ställts mellan nödvändigneten att antaga en början för universet, och omöjligheten att medgitva en sådan; men det ir blott en bild, alldenstund matematiken ej aflägsnar sig från tecknet, formeln, eller med andra ord icke innebär någon verklighet. Matematiken skulle i sjelfva verket vara sann, — W — — g, svarade Eleanor all-lidande på det, som !