Göteborgsposten – 13 november 1863, sida 1

EA AQ. UUUUUÄUA—EE————— från den ena kontinenten till den andra? Hela planeten Jords öde är sålunda, Jag vill icke säga sörklaradt, men förklarligt. Ifrån den stund det förtjenade ett särskilt namn i solsystemet ända till den punkt, dit vi se den ha kommit, finnas visserligen för oss oräkneliga luckor och dunkla ställen, men vi gripa tag i en sammanhängande kedja, en lag för framåtskridandet, åtminstone en sakernas gang, der allt står i samband, der hvarje ögonblick har skälet för sin tillvaro i ett föregående. Men stannar vår historiska vetenskap der? Ha vi icke något medel, att uppnå en period, då planeten Jord icke existerade? Vi halva det, eftersom astronomien låter oss öfverskrida hvarje planetariskt begrepp och kommer till en ståndpunkt, der jorden blott är en del af ett större helt. Genom astronomien höjer sig den menskliga vetenskapen från jorden, omfattar universet och skönjer, huru jorden bildats i solsystemet; ty planeten Jorden har otvifvelaktigt icke alltid haft sin tydligt särskilda existens; hon är en lem af en större kropp; hennes individualitet har haft en början. Verldssystemet af Laplace är historien om en förjordisk tid, verldshistorien töre planeten Jords bildning, eller, om man heldre så vill, före Jordens danmg i dess enhet med solen. I sjelfva verket är, på den punkt dit vi nu kommit i vårt räsonnemang, verldens historia detsamma som solens historia. Den lilla atom, som lösryckts från den stora centrala massa kring hvilken den graviterar, räknas knappast. Ni har bevisat mig på ett sätt, som bragt mina invändningar till tystnad, att lifvet å vår planet har sin källa i solen, att all kraft är en solens förvandling, att den växt, som närer våra eldstäder, är magasinerad sol, att lokomotivet rör sig genom verkningen at den sol, som sedan sekler tillbaka slumrar i de underjordiska stenkolslagren, att hästen hemtar sin kraft ur växterna, hvilka sjelfva frambragts af solen, att allt öfrigt arbete på vär planets yta beror af vattenhöjden, ett fenomen som direkte är solens verk. Låtom oss derföre icke mera tala om planeten Jord, hon är en atom; låtom oss tala om denna stora kropp, som har sin plats i en viss trakt af rymden och omkring hvilken gravitera små, från densamma lösryckta satelliter. Innan religionen kommit och proklamerat, att Gud bör sättas i det absoluta och ideala, d. v. s. utom verlden, var en enda kult förnuftig och vetenskaplig, nemligen dyrkan af solen. Solen är vårt moderland och den för vår planet särskilde guden. Den oräkneliga följd af sekler, som behöfts, för att gifva stadga åt de revolutioner, som från solmassan ryckt all den nuvarande realiteten, har intet som bör förvirra oss. Milliarder sekler stå till vårt förfogande. Det oändliga ligger framför oss. Den inskränkta horisont, inom hvilken man betraktar naturen, är förnämsta orsaken till omöjligheten för så många att kunna på ett stort och rikt sätt uppfatta universets historia. Men är sjelfva solsystemet evigt? Kunna vi ej skrida utom det? Jo, vi skrida utom det, eftersom vi genom astronomien inhemta, att solsystemet blott är en punkt i rymden, ett system bland tusende likartade systemer. Om vi än icke ega någon kännedom angående solens begynnelse, är det icke desto mmdre säkert, att en början måst ega rum. Nebuloserna, Mjölkgatan äro dokumenterna till denna mycket åldriga historia; men, ack! oöfvervinneliga omöjligheter stanna oss här. Kommen till dessa afstånd, börjar astronomien stamma, och om vi vore inskränkta till dess vittnesbörd, borde vi tro, att solen är höjdpunkten för vår kunskap. Der bortom skulle vi blott känna en sak, nemligen att solen icke är den enda i sitt slag, att det äfven finnes