Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

lososiskt ock kritiskt studium af kinesiskan och do tartariska språken medsöra! En ny vetenskap, som öppnar för oss den förhistoriska historien, har på detta sätt blifvit grundad, en historia af ett annat slag, än den som framgår af krönikorna, som hvarken undervisar om en successivu af konungar eller om bataljer eller belägringar af städer, utan om i sjelfva verket på ett annat sätt mycket vigtiga ting. De tilldragelser, som i närvarande stund utöfva det största inflytandet på de menskliga tingen, hafva egt rum i denna aflägsna period. Racernas ätteledning, de primitiva lagarne, språkens olikhet, grundbyggnaden för de spräk, som ännu talas, komma derifrän. Då Herodotos skref, hade slaverna och germanerna redan existerat sedan sekler tillbaka med sina utmärkande karaktersdrag; seder och bruk, hvilka i våra dagar återfinnas i mera än en by i Tyskland, hade kraft af lag i mången kanton i Schytien; Göthes, Mickiewicz språk var redan till sina allmänna drag förut bestämdt. Den komparativa filologien och mytologien gifva oss sålunda tillfälle, att gå mycket tillbaka bortom de historiska texterna och nästan bortom den menskliga kunskapens början. I vetenskapernas kronologiska ordning, intaga dessa tvenne studier plats mellan historien och geologien. Denna senare är i sjelfva verket långt ifrån främmande för menniskans historia. Af vissa tecken, hittills enstaka och tvifvelaktiga, men hvilka måhända skola bli talrika och öfverensstämmande, skall man ledas att förflytta längre tillbaka, än man hittills velat tro, menniskoslägtets tillvaro på vår jord. Bortom den horisont, som den komparativa mytologien och filologien visade oss och hvilken sträcker sig till de stora racernas bildning, skall finnas den komparativa paleontologiens, zoologiens och antropologiens horisont. Kanske skall tillochmed en viss arkeologi här finna sin tillämpning. För min del ansluter jag mig till den åsigt, som anser de s. k. keltiska monumenterna i Bretagne och Danmark för qvarlefvor af denna första mensklighet, som på vår jord föregått de stora racernas ankomst. Man har der aldrig funnit någon jerntingest, sjelfva bronsen är sällsynt. Aldrig har något arioniskt folk konstruerat på det sättet. Allt detta befinner sig ännu i ett tillstånd af spridda dokumenter. Men tror ni icke, att om den zoologiska morphologien studerades med mera filosofi, med en Geoffroy de Saint-IIilaires, en Göthes, en CEuviers genomträngande blick, tror ni icke, säger jag, att den skulle lösa hemligheten af mensklighetens bildning, af detta sällsamma fenomen, till följe hvaraf ett djurslägte fick en bestämd öfverlägsenhet öfver de andra. Jag har för min del alltid trott, att hemligheten af slägtenas bildning finnes i morhologien, att djurformerna äro ett hieroglysiskt språk. till hvilket man ej har nyckeln, och att förklaringen af det förflutna helt och hållet ligger uti fakta, som vi hafva för ögogonen, utan att läsa dem. Afven härvid var tiden hufvudsakligen den verkande. Menniskan har kommit till den punkt hon innehar genom ett dunkelt framåtskridande, hvilket varade i årtusenden och sannolikt utfördes samtidigt på flera punkter. Zoologerna, hvilka enligt skolastikens uttryck se allt in esse, i stället för att se allt in sieri, förneka, jag vet det, arternas sekulära förändringar. För dem fortsättes hvarje en gång för alla konstituerad djurtyp med ett slags oböjlighet genom åldrarne. Hvad är väl mindre filosofiskt? Intet är beständigt i naturen; allt befinner sig i en oupphörlig utveckling. Den skala, i hvilken erfareaheten om arternas fasthet kunnat göras är omärklig. Man åberopar sig på Aristoteles, på Egyptens mumier. Medgifvom