Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

ö — Laura! — Var så snäll och se icke så hånfullt på mig, ropade miss Mason jämrande, det är naturligtvis mycket lätt för den, som icke har nägra nerver, att icke fråga efter sådant, och jag skulle velat vura karl eller jurist eller något sådant der, så att jag ej var nervös. Jag vill icke ha sagt att jag tror på spöken; jag är icke så barnslig. Jag tror icke på dem, och jag är icke rädd för dem, men jag tycker icke om dem. Mrj Moncktons blick uttryckte ej längre förakt utan medlidande. Det var denna däraktiga flicka, som han ämnat anförtro till den man, som var en skurk, enligt hvad han nu visste. Han visste det nu — nej, han hade insöft sitt eget samvete, ty han hade vetat det hela tiden. oen detta stackars barn älskade Launcelot Darrell. Hennes förhoppningar hade blifvit gickude liksom hans egna; i sjelfva smärtans egoism hyste denne statsman medlidande för den värnlösa flickan. — Mr de Crespigny är död, säger ni, sade Laura efter en paus. Vet Launcelot det redan? — Ja, det gör han. — Var han der i natt -på Woodlands, trots sina gamla stygga tanter? — Ja. Eleanor såg oroligt, nästan sorgset på Laura. Den stora missräkningen, tillintetgörelsen af alla förhoppningar nalkades denna, och Eleanor, som kunde se handen höjd för att slå till och den grymma knifven blottad för att