Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

w————————77—67—— — perna lemnade allmänheten lika lugn som kemien, skulle de nu vara vida längre framskridna; men det, som utgör deras fara är itven deras förtjenst. Oaktadt deras ofantliga svårigheter, oaktadt de hinder som uppresa sig mot att man behandlar dem på ett opartiskt sätt, ouktadt deras nära samband med politiken och moralen, oaktadt de skakningar de måste förorsaka en mängd intressen eller aktningsvärda fördomar, hafva dock de historiska studierna rätt att trösta sig öfver det förakt, som de röna hos flera af edra medbröder. Då jag betänker, hvad dessa studier skulle vara, om de idkats af filosofiska andar, fria från humanistens inskränkta vanor, uppmuntras jag att fulltölja forskningar, hvilka endast af dem, som icke förstå dem, betraktas som onyttiga besynnerligheter. Tiden förefaller mig alltmera som den universele faktorn, den store coefficienten i det eviga vardat. Alla vetenskaperna synas mig, allt efter deras ämne, gradvis utvecklade i ett ögonblicks tillvaro. Hvar och en utaf dem har till mission att undervisa oss i en period af tillvarons historia. Den egentliga historien är ur denna synpunkt den yngsta vetenskapen. Den upplyser oss endast om verldens sista period, eller, rättare sagdt, om den sista phasen i denna period. Hvad den lär oss, lär den oss på ett ofullkomligt sätt, med ofantliga tomrum. Historien börjar icke skrifvas förrän vid en tid då menskligheten uppnått ett långt framskriden förmåga af reflexion. kgypten och Kina äro redan gamla, då de komma till vår kännedom; grekerna och det judiska folket visa sig för oss iglansen af en beundransvärd ungdom; men hvad äfventyr hade de icke dessförinnan genomgått! Roms ursprung skall alltid förbli en nemlighet till följe af bristen på gamla inhemska böcker. Hvad skall man säga om den långvariga sömn, hvari kelterna, germanerna och slaverna voro försänkta, innan de sammanträffade med folk, som voro i besittning af skrifkonsten och hvilka de tvingat att sysselsätta sig med dem? Vårt sekel har genom under af vetenskaplig induktion lyckats flytta historiens gränser mycket tillbaka. Den komparativa filologien och mytologien låta oss röra vid tidehvarf, som äro vida äldre än hvarje skrifvet dokument. Menniskan talade och skapade också myter, innan hon nedskref dem. Visserligen sträcker sig historien genom sina berättelser långt bortom den tid, då de första historieskrifvarne lefde; men fortplantandet at berättelserna om något gamla tilldragelser är högst ofullkomligt, under det språket och mytologien deremot bibehållas orubbade under årtusenden. Lithauern talar ännu i dag nästan sanskrit, och Grimm har bevisat, att den indoeuropeiska racens ursprungliga myter ännu lefva hos bönderna i Hartz. Hvad innesluta icke de gamla folkeller de heliga visorna, isynnerhet Vedas, de äldsta och vördnadsvi ärdaste af alla! En fin analys har sålunda lemnat vetenskapen vigtiga upplysningar om en tid, då historiografen icke existerade och ej kunde existera. Hvad särskilt vår race angår, är det, tack vare en Kuhns, Max-s, Millers, Pictets och Bröalis skarpsinniga forskningar, säkert, att vi nu se de första arianerna, grekernas, latinarnes, germanernas, slavernas gemensamma förfäder, före deras skingring, med mera klarhet och bestämdhet, än vi se vissa af de nuvarande samfundsstaterna i CentralAfrika och mellersta Asien. En dylik analys, tillämpad på den semitiska forntiden, skulle gifva oss tillfälle att lära känna, ehuru med mindre bestämdhet, de tider, då syrierna, araberna och hebreerna lefde tillsammans. Om antalet af alivarliga resande icke voro så ringa, hvilka upptäckter skulle ej ett fi