Göteborgsposten – 12 november 1863, sida 1

tillfoga det dödliga stynget, skälfde vid tanken på den olycka som den tanklösa flickan skulle uthärda. — Men hvad betyder hennes olycka mot min fars? tänkte hon, och hur skulle jag kunna bli ansvarig för hennes lidande? Det är allt Launcelot Darrells skull; hans nedrighet är orsaken till allt från början till slut. — Tror ni att han får ärfva förmögenheten? frågade Laura. — Det vet jag icke, svarade förmyndaren allvarligt, men jag tror att det kan göra både dig och mig detsamma om han får den eller ej. — Hvad menar ni? ropade flickan, hvad ni talar besynnerligt! Hvad ni talar kallt och grymt om Launcelot, alldeles som om ni icke frågade efter, om han blef rik eller fattig. Gud i himlen, skrek hon, i det hon plötsligt blef utom sig af förskräckelse, hvarför sen ni begge på mig så der? Hvarför sen ni begge så oroliga ut? Jag vet att något rysligt har händt. Någonting har händt Launcelot! Det är icke mr de Crespigny, utan Launcelot, som är död! — Nej, nej, Laura, han är icke död. Det vore kanske bäst om han vore död. Ilan är icke en god menniska, och han får aldrig bli din make. — Ack, jag frågar icke det ringaste efter om han är god, bara han icke är död, utropade Laura. Jag har aldrig sagt att han är god och jag har aldrig velat att han skulle vara god. Jag är icke god sjelf, ty jag vill icke gerna gå tre gånger hvar söndag i kyrkan. Och så kan ni säga att min stackars käre Launcelot icke får gifta sig