Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 1

vän, var blott en försmak af hvad han skulle lida längre fram på de anklagades bänk. Tystnad rådde i rummet för en stund. De begge systrarne sågo i sin ängslan och förvirring nästan med förtviflan på hvarandra; de fruktade att när allt kom omkring de skulle bli lidande på saken — att antingen Georg Vanes dotter eller Launcelot Darrell skulle bedraga dem. UIttröttad af sin starka sinnesrörelse satt Eleanor med ögonen fästade på dörren och väntade på att den gamle taffeltäckaren skulle komma. Mer än ett qvart förslöt på detta sätt. Dörren öppnades omsider, och mr Parker steg in. — Ni har funnit det! ropade Eleanor i det hon sprang upp. — Nej, min fru. Nej miss Lavinia, tillade taffeltäckaren. Jag har sökt på hvarenda fläck i trädgården, och der finns icke något papper. Huspigan var med mig och hjelpte mig att söka. — Det måste vara i trädgården, utropade Eleanor, det måste vara der — om det icke blåst bort. — Det blåser icke tillräckligt för något sådant. Buskaget är högt, och vinden skulle vara stark, om den kunde föra ett papper öfver trädtopparne. — Har ni sett på marken under träden? frågade mr Monckton. — Ja, sir; vi ha sökt öfverallt, jag och huspigan. Launcelot Darrell gaf upp ett gapskratt, ett hånfullt, långvarigt gapskratt.