Göteborgsposten – 10 november 1863, sida 1

elden förvandlat ett litee idogt, framätsträfvande samhälle till en massa af rykande ruiner och hvirflande askhögar. Sistl. thorsdags afton omkring kl. half 8 förkunnade ett rop, att elden var lös; derpå följde några klämtningar, och ett larmskott kom fönsterrutorna att dallra. Man rusade ut från det dukade aftonbordet, utan att hafva hunnit förtära något. Elden upptäcktes först i rådmannen och handlanden Lars Sjöbergs ladugårdshus vid Vestra Vallgatan, gent emot doktor Strömqvists hus. Inom några ögonblick stodo alla husen i nämnde Sjöbergs gård i full låga. Hvad som förhöjde ögonblickets fasa var, att en stark sydvestlig storm blåste. Oaktadt sprutornas ansträngningar stodo snart kapten Björnbergs och restauratören Börje Pehrssons gårdar i full låga. Under tiden regnade eldbränder tvärt öfver staden, så att man med knapp nöd kunde passera torget. Nu sprungo de rasande lågorna öfver taken å Strömbergska och Lundqvistska husen vid torget. Under tiden kastade sig stormen något mera åt vester och öfvergick till nordvest. Ifrån att man förut fruktat för norra delen af staden, kom nu den södra i fara. I den senare hade man ännu ej tänkt på att behöfva berga lösegendomen; och då stormen i sådan hast vände sig, blef det omöjligt medbinna att berga stort mera än qvinnor och barn; ty inom 15 minuter höjde sig eldpelare inom 5 särskilda qvarter på afstånd från hvarandra, hvarigenom all släckning blef omöjliggjord, utan måste man koncentrera krafterna på husen närmast kyrkan, för att hindra elden att sprida sig åt stadens norra del. Nu rasade lågorna i Bruniusska huset och rådhuset, men som dessa voro af gråsten, fick ej elden här så stark fart. Största delen af rådhusets arkiv kunde derföre räddas undan lågorna. Ur bokhandeln, belägen vid torget, räddades deremot nästan intet. Kl. 11—12, eller vid midnattstid, stod hela södra staden i låga. Menniskorna räddade sig utåt åkrarne, med hvad som kunde hinna bergas; men på stadens östra sida nedföll ett det förfärligaste regn at eldbränder. Högar af sängkläder, vagnar fullastade med husgeråd, en mängd möbler m. m. stodo här och der i låga, innan man visste något af, midt ibland jemrande menniskor, råmande kreatur och framsläpande krymplingar. Hvad mången med lifsnöd räddat, brann upp under deras händer. Elaglöd fastnade i klädorna, i håret; att rädda lifvet var här allt hvad svagare personer förmådde, oaktadt de voro ute på fria fältet. Från fattighuset utsläpades krymplingar och ålderdomsbräckliga. En svagsint gubbe, repande dref i det brinnande huset, kunde först förmås att lemna huset, då någon sade honom, att ÅÅud hade sagt, att han skulle gå ut. En krympling, en ålderstigen gubbe vid namn Ståhl, t. d. handlande i staden, hade på knäna krupit ut på gärdet. För att något skydda sig mot stormen och kölden, svepte han en fjäderbolster omkring sig och lade sig på en soffa. Inom ett ögonblick nedföllo eldbränder på stället, gubben med soffan och bolstren stodo genast i en enda låga. Närmaste personer sprungo till, fingo gubben framstupa på marken och afsleto dunbolstren, hvars milliontal fjädrar blefvo millioner eldgnistor, kläderna afsletos och sålunda blef gubben räddad. Här kom en qvinna ropande: Ack, se! der i diket ligger allt, hvad jag hann berga, litet linne och sängkläder, och se, nu brinner det! — Der har en annan räddat ett kärl med matvaror: kött, korf m. m.; ett tu tre kommer ett haltt dussin svinkreatur och taga hvar sitt stycke. Här på åkren står en mängd möbler, räddade undan lågorna; nu komma i vildt språng hästar och oxar, trampande allt i spillror. nn