Göteborgsposten – 7 november 1863, sida 1

han sig hvarjehanda sriheter: här tryckte han en djerf kyss på en blomstrande kind, der applicerade han en omild lugg i ett par fladdvande lockar; här tillät han sig med oförskämd ärgångenhet att blotta en finbildad vad, der ni jorde han några hufvudlösa försök att skilja en krinolin från lifvet. Många damer sågos dock för dagen ha aslagt detta i blåsväder om någonsin olämpliga plagg. Krönikeskrifvaren ände härvid en djup afund mot stormen, som förmått damerna att taga ett steg, som hans varma uppmaningar ej kunnat förmå dem till; men så är det också lättare att stålsätta sig mot en menniskas röst än mot högre makters stämma. Man skulle kunnat tro sig förflyttad en hundra år tillbaka i tiden vid anblicken af dessa mot hvarandra törnande hattar och mössor som flögo omkring och i de flesta fall slutade med att hamna i kanalerna. Vi sågo en ung man vandra gatan framåt i sällskap med några damer, hvilka han efter bästa förmåga tycktes intala mod att sträfva mot vinden. Bäst det var, då han måhända som ifrigast var i tagen med att skildra de förmåner en man under dylika omständigheter har framför en qvinna, vipps kom der en vindkula och slog honom för pannan med den eftertrycklighet, att hatten gick till väders, och der stod han nu, vår stortalige, uppblåste beskyddare, blottad, med för vinden vildt fladdrande lockar. Det var nu en af damerna som fick förbarma sig öfver honom; med ett uppoffrande hjeltemod värdigt en Polens dotter slet hon slöjan från sin egen hufvudbonad, och med densamma virad kring sitt hufvud — hans utseende blef härigenom visserligen mera täckt än vanligt — måste han retirera in till närmaste hattbutik för att få sin förlust ersatt.