Göteborgsposten – 7 november 1863, sida 1

Veckokrönika. Allmänna samtalsämmet för veckan har varit stormen och de förödelser densamma anställt när och fjerran. Tidningarnes spalter ha varit och äro fortfarande uppfyllda af redogörelser för de härjningar som ovädret åstadkommit, och dock är detta säkerligen ett intet mot hvad verkligheten har att erbjuda. Samma storm som gått våldsamt fram öfver jorden har äfven vetat att igensopa månget spår efter sin vilda framfart; men hvem räknar väl deras antal, hvars graf han bäddat i vågorna, hvem dessa tårar ötver lidna förluster, som den obeveklige srampressat? Mången sörjande enka, många taderlösa små, mången som fått sin ringa jordiska egodel förstörd — ty stormen skakar endast palatsot, men kullvriiker kojan — skola sent om någonsin glömma d. 31 Oktober 1863. Dock, ätven stormen har haft sin sorglustiga, ja tillochmed muntra sida. Krönikeskrifvarens lynne är ej åt det sentimentala, låtom oss derföre kasta en blick äfven åt den komiska sidan af saken. Och, i sanning. den anblick de flesta gatorna i vår stad i Lördags på morgonen erbjöd var ganska komisk. Utan att dertill vara nödd och tvungen vågade sig ingen under förmiddagen ut, och de få vinddritvare som här och der sträfvade emot eller fördes fram af vindilarne betraktade hvarandra med medlidsumma blickar. Värst var det naturligtvis för de individer af det täcka och svagare könet, hvilka voro nödsakade att våga en dust mot vindguden, som denna dag satt alla sina blåsbelgar i gång. Som en äkta vindbeutel tillät