Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 1

Ä n marsch in i Maryland. Emellertid höllo, ydtrupperna d. 15:de okt. alla bergspassen rid Bulls Run besatta och de båda fientliga irmeerna stodo midt emot hvarandra och så hära hvarann, att redan då en strid väntades hvarje timme. Någon sådan måtte emellertid cke ha antagits af general Meade, som i dess ställe åter drog sig tillbaka och, för att skydla hufvudstaden Washington, kastade sig in bland de förskansningar, som upprättats vid Alexandria vester om Potomac. Lee åter gjorde halt och fattade post vid Fredericksburg bakom Rapidanfloden, sannolikt för att åter samla sina spridda krafter och sedan från denna fördelaktiga punkt kunna bestämma sig för hvilken plan han skulle följa. Ett par dagars lugn rådde nu. Meade, som icke rätt visste, huru han hade sin fiendes position, utsände rekognosceringstrupper, hvilka sramträngde ända till Warrenton, alldeles vester om Alexandria, utan att stöta mot några sydtrupper. Nu anseende sig någorlunda säker, lemnade Meade Washingtons förskansningar och ryckte framåt, i alldeles sydlig riktning och uppställde sig nordost om Rappahannock. Återigen några dagars stiltje, hvarefter Lee åter gått öfver Rappahannock, vid Beaton Station tillbakaslagit nordtruppernas kavalleri och angripit unionisterna. Så stå sakerna enligt de senast kända underrättelserna. Det är möjligt, att nu en afgörande kamp redan egt rum och att Lee tvingat sin motståndare att strida; men lika möjligt är äfven, och nästan sannolikare, att Meade dragit sig tillbaka, för att heldre skydda Nordens hufvudstad, än utsätta sig för krigslyckans skiftningar. Lee skulle så återigen stå hotande mot Washington och kriget vara flyttadt upp till Nordstaternas egna gränser. Leees nya loffensiva åtgärder synas oss stå i något samband med händelserna på krigsteatern i Tennessee, der båda nordgeneralerna Burnside och Rosecranz eller dennes esterträdare Thomas sväfva i allvarsam fara att alldeles upprifvas. Vi kunna nu antagligen vänta oss så höra vigtiga nyheteter från det hållet, alldenstund sydtrupperna der alltjemt dragit till sig förstärkningar och måhända redan befinna sig åter der på offensiven. Kanske har man hos Meade varit betänkt på att sända Rosecranz eller åtminstone Burnside förstärkningar, för att kunna undgå den hotande faran; hvarföre Lee med sin så skickligt och djerft utförda rörelse velat förhindra sådana förstärkningars afgående. Det är gagnlöst att uttala någon önskan om fredlig öfverenskommelse mellan de båda antagonisterna. De vilja ej veta af fredliga råd, utan betrakta tvärtom sådana som fientliga uttryck. Kriget skall fortfarande rasa, tills endera utaf dem är uttömd. Nordens ressurser äro obestridligen vida större än Söderns; men detta litvas af önskan efter oafhängighet och sjelfständighet, och historien visar många exempel på, huru denna känsla ofta till fullo uppvägt fiendens vida större makt och hjelp källor. Hvilkenderas krafter skola först vara luttömda? Svaret derå är ännu ingalunda gif svet — men ett resultat skall med sanningens stulla kraft och bländande glans framgå w sdenna förfärliga, på lif och egendom slösande kamp: omöjligheten af slafveriets vidare be sständ. Segrar Norden skall slafveriets upp närvande med våld genomdrisvas, måhända åt följdt af nya, förfärande scener i en öppen re volt, i ett blodigt mördande mellan hvita ocl svarta — kan Södern försvara sin sjeltstän dighet, skall det förr eller senare nödgas ing: sen kompromiss för slafveriets upphäfvande ocl efterföljande at det fria arbetet, på fredlig oci riktigt organisk väg. Men detta förutsätter satt de båda antagonisterna erkänna sina ömse I sidiga gränser och medgifva hvarandras jemn