Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 1

—— — om hvad jag gjort denna sista qvart och åter stå på god Jot med verlden ! Men med denna lifliga önskan, som fyllde Launcelot Darrells hjerta, blandade sig ingen ångrens fasa öfver det onda han gjort, inga samvetsqval öfver det orättfärdiga i hans sUek, ingen önskan att försona och godtgöra. Alla hans tankar inspirerades af sjelfviskheten. Han ville draga sig sjelf ur klämman. Han hatade den nya belägenhet, hvari han de sista minuterna befunnit sig för första gången — en persons belägenhet, som begått ett brott med berådt mod, och som således kunde dömas enligt lag likt vanliga missdådare och straffas på samma sätt som de. Det förekom honom som om hans hjerna varit förlamad till den stunden, det förekom honom som om han handlat i en slags dvala eller i en dröm, och som om han först då förstod rätta beskaffenheten af den handling, han begått och kunde förutse de möjliga följderna af sin egen gerning. Jag har gjort mig skyldig till förfalskning, tänkte han. Om det brott, jag begått, blir upptäckt, skickar man mig till Bermuda för att låta mig der arbeta bland mördare och andra bofvar, tills jag faller ner och dör. Tänk om mitt brott blir upptäckt! Huru skall jag någonsin bli säkor för upptäckt då jag beror af de uslingar som hjelpt mig? Eleanor tog af sig kappan, men ville icke sitta sig på den stol, som miss Sarah erbjudit henne. Hon stod med halfva bredden af rammet mellan sig och sin man bestrålad af lampskenet. Hennes stora grå ögon vittnade genom sin glans om hennes häftiga sinnesrörelse, hennes