Göteborgsposten – 6 november 1863, sida 1

——— 2 ———n — f små resultater, att det är omöjligt kännae ll vår forna oro och spänning i hänsyn till s le sammanstötningar, som troligen redan I lenna stund egt rum på de gamla slagfälten ester om Pofomac. Det kan så lätt hända, tt de närmaste posterna bringa oss underrätelser om en ny slagtning, som slutats med seneral Meades reträtt till någon position, dit lans fiende skall vägra följa honom, eller med ydtruppernas tillbakaslående, åtföljdt af ett Ixtt framryckande på några mil at nordtruperna. Nen skulle också ingen afgörande strid nu ega rum, skall likväl detta general Lees plötsliga framryckande och hans motståndares utrymmande af den position, han så länge innehaft, framstå som en märklig militrisk operation. Det visar, att sydgeneralen varit i stånd att, genom en skicklig kombination af sina ressurser, återtaga offensiven och drifva nordarmeen tillbaka till närheten al Washington, tre månader efter det han sjelf blef tillbakaslagen vid Gettysburg. Sydstaterna tyckas under hösten itrigt ansträngt sig. Konskriptionen har kraftigt genomdrifvits och andan inom befolkningen har varit sådan, att armåens leder, oaktadt forna förluster och motgångar, snabbt blifvit fyllda. Det är sannolikt, att Södern nu har under vapen ettistörre antal män, än vid någon föregående epok af kriget. Uppmuntrade genom en riklig skörd och sina framgångar i att förse sig med krigsmateriel, har Södern höjt sin styrka till det antal, som striden kräfde, och kunnat, koncentrerande den i tvenne stora armåer, ännu en gång vända krigslyckan. Vi se nu norätrupperna hälla sig på desensiven längs hela sin linie och det talas om, att hela armens säkerhet är tvifvelaktig. Sydgeneralen Lee rörelse tyckes hatva varit alldeles oväntad. Den första tanken var, att en reträtt tillämnades och att sydtrupperna voro i färd med att falla tillbaka till Gordonsville och Richmond; men händelserna förklarade snart orsaken till rörelserna inom sydarmåens linier. General Lee koncentrerade en stor styrka rundtom Madison Courthouse och om fredags natt d. 9 okt. och på morgonen följande dag ryckte den ut, till hälften dold i skogen, och marscherade mot norr, liksom i afsigt att kringränna nordarmåens högra flygel. En nordkår under general Kilpatrick drefs tillbaka till Culpepper. Det blef då klart, att det var sydtruppernas afsigt, att komma in i general Meades kommunikationslinie. Så snart nordbefälhafvaren insåg detta, tyckes han hafva trott sin enda säkerhet ligga i ätertåg. Då man betänker, att Meadees trupper bilda nordrepublikens förnämsta armå, att den försvarar Nordens hufvudstad, att den hotar Söderns hufvudstad och att den under de trenne sista månaderna haft fördelen af alla de förstärkningar, som konskription eller frivillig enrollering kunna hemta från de östra staterna, är det verkligen öfverraskande, att generalen icke kunde kraftigare motstå Lees framryckande. Vare sig at brist på folk eller af fruktan för sydofficerarnes djerfhet och skicklighet. säkert är emellertid, att hela nordarmåen d. 12 okt. hastigt dragit sig tillbaka från sina positioner. Den utrymde Culpepper, förstörande hvad den ej kunde taga med sig, och under de närmaste tvenne dagarne var arm6en i full reträtt till Manassas och Centreville. Vid Manassas Junction egde d. 14 okt en kamp rum, hvars närmare detaljer vi icke känna, men hvars resultat är tydligt nog, det general Meade d. 15:de hade sin linie vid Centreville och general Lee besatte det gam. la slagfältet vid Bulls Run. Det påstås äl lven, att en sydkår under general Hill ryckt samtidigt mot Leesburg, hvarföre man kan ledas till den gissning, att Lee tänkte företaga