Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

tagits, som ej kunde omintetgöras, ty Victor Bonrdon hade brännt upp det rätta testamentet. — Hvad har det fjäsket tjenat till, tänkte den unge mannen. Om han ej gjort det, skulle allt kunna godtgöras. Då juristen med sitt sällskap kom till hörnet af huset på deras väg, till stora ingången, hvarifrån mr Monckten och miss de Crespigny kommit ut i trädgården, kom on mörk gestalt i en vid kappa ut från buskarna vid den dödes fönster och närmade sig honom. — Hvem är der? ropade juristen hastigt. Hans hjerta började klappa häftigt, då han gjorde denna fråga. Den var fullkomligt öfverflödig, ty han visste mycket väl att det var hans hustru, som stod framför honom. — Det är jag, Gilbert, sade Eleanor lugnt. — Ni här, mrs Monckton! utropade hennes man med sträf röst, som tycktes genomskära luften likt en anslagen metalls vibrering — ni här dold i buskaget! — Ja, jag kom hit — hur längesedan, miss Sahrah? Det förekommer mig som om jag kommit för ett halft århundrade sedan. — Ni kom hit för precis tjugo minuter sedan, svarade miss de Crespigny iskallt. (Forts.)