Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

mening göra sig gällande inom pressen, dock ej i den riktningen, att icke ett sådant förbund vore önskligt och tillochmed nödvändigt, utan i den, att vi först borde ha vissa garantier af Danmark, hvilka betryggade en närmare unionel förbindelse. Om vi rätt erinra oss, var det isynnerhet Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning, Östgöta Correspondenten, Snällposten, Wäktaren och möjligen en eller annan mindre organ, som yrkade derpå. Atven Aftonbladet framhöll önskligheten af sådana garantiers gifvande, men yrkade icke derpå såsom ett conditio sine qua non för ett försvarsförbunds ingående. Då inträffade de nordiska konungarnes besök hos hvarandra, hvilka stadfästade tanken att ett försvarsförbund blifvit aftaladt. Samtidigt fick man i den utländska pressen se antydningar derom och såväl franska som engelska tidningar betraktade saken såsom någonting helt naturligt, isynnerhet som i år många skandinaviska möten egt rum. Kort efter följde grefve Manderströms resa till Köpenhamn och grefve Hamiltons besök i Stockholm, hvarunder stipulationerna för förbundet uppgjordes. Någon egentlig motsägelse hördes numera icke, tvärtom började Östgöta Corresponden biträda saken, sedan bladet nu ansett sig vara öfvertygadt om, att den hade vestmakternas bifall. Denna enighet inom Sverige och i öfrigt hela den skandinaviska Nordens fasta hållning gjorde obestridligen intryck på Tyskland. Då uppträdde plötsligt Nya Dagligt Allehanda i Sverige och Morgenbladet i Norge emot Sverige-Norges inblandning i den dansk-tyska tvisten. Göteborgs Handelstidning deremot började taga för svarsalliansens parti. Morgenbladet har nu senast i en liten uppsats beklagat sig öfver den uppfattning man hatt i hänsyn till dess yttranden, hvilka det nu indirekte förklarar hafva afsett helt annat än opposition mot ett kraftigt uppträdande af regeringen för Skandinaviens sak. Vi vilja tro bladet på dess ord, ehuru vi fortfarande måste anse dess klagan öfver norska nationens vanmakt i handhafvandet af de yttro angelägenheterna innebära opposition. I alla händelser har dess uppträdande varit af art, att kunna rycka uppmärksamheten från sjelfva hufvudfrågan, Nordens försvar, och fästa den vid våra ömsesidiga gemensamhetsförhållanden, hvilka vi anse det bäst gömma till öfverläggning i lugnare och lämpligare tider än nu, Nya Dagligt Allehanda deremot framhärdar i sin opposition och påstår sig föra allmänna meningens talan. Inom pressen stå på dess sida blott Illustrerad Tidning, Wäktaren, Snällposten och Fäderneslandet (möjligen en eller annan småtidning som vi ej följt). Det torde således vara helt enkelt en lögn eller åtminstone ett tal emot bättre vetande, som N. D. A. för, då det säger sig stödja sig på allmänna meningen. Få vi för vår del afgifva ett bedömande af denna, tro vi visserligen, att man helst skulle se, det ett krig kunde utan kränkning för Nordens integritet eller skam för dess ära undvikas; men lika säkert är, att så fort genljudet af det första skottet mellan danskar och tyskar läte höra sig från Eidern häruppe i Svithiod, skulle svenska folket (och säkerlisen äfven det norska) blott vara af en mening: Norden är ett och odelbart, det eniga Norden fordrar gemensamt försvar af Nordens tolk. Till dess hyser man förtroende till sin regering, säker om att den handlar efter bästa öfvertygelse och i Nordens sanna intresse uti denna sak. — Vi ha ej hört någon motsatt mening i detta hänseende. För att emellertid fullkomligt lära känna stämningen, uppmana vi våra kolleger inom landsortspressen att häröfver uttala sig, förvissade att de skola