Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

Juristen och miss de Crespigny gingo långsamt den gång, som förde till gräsplanen och buskaget på andra sidan huset. Launcelot Darrell gick bredvid sin tant med böjdt hufvud och händerna i fickorna, då och då stannande för att sparka småsten ur sin vig. Man kan icke tänka sig något ömkligare än den unge mannens utseende. Han var ond på sig sjelf för det, som han gjort; ban harmades på den, som lockat honom att göra det, ja han var tillochmed förbittrad öfver Försynens foganden — emedan Lan menade att det var Försynen eller hans öde eller någon annan makt, som han hade allt skäl att sätta sig upp emot, som vållat hela hans lifs förvillelser och vanhedrande handlingar. Han rustade sig derför motvilligt att utföra den roll, som han åtagit sg, för att, såvidt han kunde, afleda Gilbert Moncktons misstankar. Han var alltför upprörd för att han skulle kunna göra sig riktig reda för det farliga i sin ställning. Det skulle kanske bli hans olycka att han träffats der. Om längre, fram några misstankar skulle uppkomma rörande det testamentes äkthet, som fanns i Maurice de Crespignys skrifbord, så skulle man erinra sig att Launcelot Darrell gått omkring huset den natt, då gubben dött och hade blott kunnat ge en mycket haltande förklaring öfver skälen hvarföre han var der. Han tänkte på detta, medan han gick bredvid sin tant. Han tänkte på detta och började undra om han icke kunde ändra hvad han gjort. Nej, det var omöjligt. Ett brott hade blifvit begått. Ett steg hade