Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

viska politik. De framhålla ätvenledes med betoning, att Sverige måste anse Tysklands försök att inkräkta öfver Eidern som en fara för hela Nordens integritet, hvilket vill med andra ord säga, att dessa Tysklands försök, om de skulle med vapenmakt utföras, äfven måste med vapenmakt af oss motas, såframt som Nordens integritet är för oss sjelfva ett lifsvilkor. Detta ligger så klart i dagen, att man med skäl kan förvåna sig öfver, att den opposition, som nu vill röra upp himmel och jord, ej långt förut insett denna oundvikliga konseqvens i vår regerings politik. Nåväl, ingen röst höjde sig heller nu inom representationen mot regeringens i nämnda aktstycken troget framhållnu politik. Så vidt vi erinra oss, förnummo vi ej heller någon opposition, åtminstone icke någon nämnvärd sådan, inom vår press. I Norge framlade äfven regeringen för Storthinget och lät genom tryck till allmänhetens kännedom sprida ofvannämnda aktstycken. Det storthingsutskott, som närmare förhandlade aktstyckena uttalade i sitt betänkan de ett allmänt gillande öfver regeringens politik i den danska frågan och storthinget biträdde utskottets åsigt. Inom norska pressen afhördes, såvidt vi erinra oss, ingen opposition mot hvarken regeringens hållning eller storthingets godkännande. Det är omöjligt för oss, att kunna inse, huru vår regering kunnat underlåta att, efter ett sådant allmänt förtroendevotum, om vi få begagna detta uttryck, fortgå på sin redan inslagna väg och uppträda med ännu större bestämdhet, stödd mot en kompakt folkvilja, ätven om hon skulle varit hugad ändra sitt system! Såframt vi hysa någon aktning för en konstitutionel hållning hos vår regering och om vi vilja dess sortbestånd, måste vi äfven ur rent liberal synpunkt biträda hvad regeringen härvid tillgjort. Nåväl, regeringen har naturligtvis inför utlandet påpekat denna opinion och skickligt begagnat sig af densamma, så att vi deruti redan som resultat se en allmän öfvertygelse om den skandinaviska Nordens solidariskhet, dess enhet i frihetsutveckling, dess enhet i sjelfförsvar. Härigenom blef äfven regeringen berättigad att kraftigt föra Danmarks talan och söka tillvinna de europeiska makternas bifall åt den gemensamma nordiska politiken. Det är otvifvelaktigt, att denna bestämdhet i framträdandet äfven inverkat på England, hvars vacklande nu är slut och som bestämdt ställt sig på Danmarks sida; liksom det är oförnekligt, att franske kejsaren, som, säge hvad man vill, gerna och uppmärksamt lyssnar till folkmeningarne åtminstone utom hans eget land, nu skänkt vår sak sitt bifall och, i händelse af behof, kanske löfte om än kraftigare medverkan. Skulle vi här ändock tveka om hvar vi ha den rätta kompassvisningen, torde det vara tillräckligt att erinra om den ryska depesch, som till vår regering ingick i början af detta år och, visserligen godkännande nennes rätt till uppträdande iden dansk-tyska qvisten, dock afrådde henne från att motsätta sig Tysklands fordring af trenne sjelfbestämmande olika representantförsamlingar för resp. konungariket Danmark, Slesvig samt Holstein och Lauenburg, en fordring hvilken sjelfve lord Russell förklarat sig anse hotande för Danmarks integritet. Ryssland känner nog vigen för sig af upprätthållandet af statu quo i den dansk-tyska frågan, hvarigenom Skandinavien hålles svagt och med samma Ryssland nar en ny garanti för sin styrka. Då emellertid sakerna togo en med krigsfara hotande gång i ofta berörda fråga framhöllo vi i vår ringa mån nödvändigheten af ett nordiskt försvarsförbund för bevarande af Nordens integritet. Då hördes först någon olika