Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

— — ——— — — — — — r—— — wood för att der meddela underrättelsen om sin husbondes död, innan han begaf sig till Windsor. — Jag hör det, sade Launcelot; vare det nog sagdt. Jag är kommen för att underrätta mig om det var sannt. — Men ni gick ju från huset, när jag fick se er, sade mr Monckton litet misstänksamt. — Jag gick icke från huset, ty jag hade icke varit inne i det, svarade Launcelot i samma ton som förut. Han talade tvärt och missnöjdt, emedan han visste att han sade en uppsåtlig osanning. Han gjorde alltid det onda under protest liksom om han tvungits att göra det af verldens orättvisa, och som om han gaf verlden skulden för alla sina villfarelser. — Har ni sett min hustru? frågade Gilbert ännu misstänksamt. — Nej. Jag kom just nu. Jag har icke sett någon menniska. — Då måste jag ha gått förbi henne, mumlade juristen oroligt. Jag måste ha gått förbi henne på vägen mellan detta ställe och Tolldale. Ingen har sett henne gå härifrån. Hon gick bort utan att säga något derom, och Jag gissade straxt att hon gått hit. Det är mycket besynnerligt. — Ja det är det verkligen, sade miss Sarah med eftertryck. Jag får bekänna att jag för min del icke inser hvarför mrs Monckton sprungit hit om natten. Den tid, som miss Sarah de Crespigny kallade natt var emellan tio och elfva.