Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

1— —7—7 dande för inkräktning, — en politik som kan hasva sina motståndare, men inom Norden förtjenar allas aktning, då den utgår från principen af alla de nordiska ländernas solidariskhet i skyddandet af sina gränser mot de tvenne mäktiga grannar, mellan hvilka den skandinaviska nationaliteten finnes inklämd. Denna diskussion är för ett litet land som vårt, i en stund sådan som den nuvarande föga uppbygglig. Vi ha för egen del velat afhälla oss derisrän, men då den organ, hvilken i denna fråga hufvudsakligen för oppositionens talan, betraktar tystnaden från vår och våra vänners sida som ett godkännande af dess handliagssätt, och med högröstad ton stödjande sig på denna tystnad förklarar sig föra den allmänna opinionens talan, hvilket påstående sedan vederbörligen utkolporteras och nu gör sin rund inom den tyska pressen, uppmuntrande den tyska inkräktningslusten, kunna vi ej längre iakttaga den afvanktade ståndpunkt en. Det är närmast vår skyldighet att tillse, hvar denna allmänna opinionen är belägen, hvars talan det bramarserande Nya Dagligt Allehanda med en oförliknelig arrogance säger sig föra, då bladet nu gör opposition mot vår regering. Hvartill skall en konstitutionel regering hålla sig, då det för henne gäller, att välja sin ståndpunkt inom ett yttre politiskt system, för hvilket hon ej kan hålla sig på afstånd? Naturligen till landets opinion, sådan denna uttalar sig genom de folkvalda representanterna å riksförsamlingen och genom denna opinions ännu mera direkta organ, tidningspressen. Representationen uttrycker det konsistenta, det i folkets allmänna öfvertygelse grundade föreställningssättet, oberoende af dagens och stundens skiftande vexlingar och intryck; tidningspressen återigen afspeglar just denna senare skiftande vexling inom opionionen eller den allmänna meningen. Har nu denna uttalat sig genom sina båda ofvan definierade organer, och har regeringen vid detta uttalande fästat vederbörligt afseende samt låtit sin politik derpå grunda sig? Detta skall undersökas. I början af innevarande år, vid föredragning inom riksdagen ang. anslaget till utrikesministeren, kom det inom såväl adeln som borgareståndet till en glänsande diskussion angående Sveriges yttre politik i allmänhet och dess ställning till Danmark isynnerhet. Vi lemna å sido diskussionen hos adeln, alldenstund detta stånd, såsom ej folkvaldt, icke kan anses i allmänhet representera någon större mening inom landet. Borgareståndets uttalanden deremot äro af så mycket större vigt, som detta stånd, isynnerhet under riksdagens första hälft, ansågs inom sig rymma landets bästa parlamentariska förmågor och på samma gång genom sin sammansättning mera än något af de andra stånden representera den bildade majoritetens mening inom vårt fosterland. Vid denna diskussion framhölls i ett lysande tal af hr Lallerstedt riktningen af Sveriges politik, och särskildt hvad angick danska frågan. Ingen röst höjde sig inom ståndet mot regeringens politik i denna fråga. Deremot gillades den, hvad nämnde fråga angick, obetingadt af ståndets koryfeer, en Lallerstedt, Hjerta, Dahm, Lovån, Carln m. fl. Ingen tidningsorgan lät höra sin röst mot folkrepresentanternas uttalade mening; tvärtom hördes ett allmänt gillande af de hållna talen. Stödjande sig härpå och för att gå en uttalad önskan till mötes, framlade regeringen kort derefter sina diplomatiska aktstycken i ofta nämnda fråga, hvilka derjemte trycktes och finnas offentligt tillgängliga. Dessa aktstycken utvisa tydligt, hvilken riktning vår regering inslagit i atseende på sin skandina