Göteborgsposten – 5 november 1863, sida 1

göra det med moget bepröfvande och med det allvar sakens vigt kräfver. Det är, skulle vi tro, bästa sättet att visa, huru föga N. D. A. och den fraktion, hvars bantr det för, i denna sak ha med den allmänna meningen att göra. Den på dölska språket (en folkdialekt) i Norge utkommande veckotidningen Dölen, som är organ, för ett ej så obetydligt parti inom broderlandet och isynnerhet inom det unga Norge räknar trogna anhängare, har intagit ungefär samma ståndpunkt till Morgenbladet som vi. Vi meddela här nedan ett utdrag ur en till formen något originel artikel i det senast hitkomna numret af Dölen: Vår politik tyckes nu vara riktig politik och icke vanlig husmanskost. Här är fråga om stora saker, och våra tidningar äro, såsom det ock är på sin plats, af samma åsigt, då dylikt kommer på. De medgifva, att Norge måste gå med Sverige i krig, och att storthinget i sjelfva verket har föga att råda i sådana gemensamma saker. Men de medgifva allt detta på ett sätt, som gör, att Sverige icke gerna kan begagna denna sin öfvermakt. Och detta är det farliga i saken. Svenskarne kunna både vara starka och stolta nog att säga: Vi gå allena. Må norrmännen sitta hemma då de taga saken på detta sätt. Detta skulle vara den största skam och olycka, som kunde hända oss i denna sak. Vi klaga öfver, att vi icke ha det så som vi önska i många gemensamma saker, t. ex. diplomati. Men skola vi få något omändradt och förbättradt, så sker det icke genom att prata och skrifva och ge stickord, utan genom att uppfylla våra pligter som gentlemen och utan knot taga förhållandena sådana de äro. Leder sakernas gång till krig, så måste vi upptaga kriget tyst eller sans phrase, och skall jag döma efter hvad storthinget och regeringen förut gjort, så är det temligen säkert, att de komma att taga saken äfven nu på detta sätt, om icke pressen skulle förstöra det hela. Jag betviflar icke, att pressen är patriotisk, ja, kanske så patriotisk, att det icke blir någon patriotism öfver för oss, som djerfvas uttala andra åsigter i en sak, hvilken måste ligga oss alla mycket om hjertat, ty vi måste utgå från den satsen, att alla älska saderneslandet, om än äsigterna om bästa sättet att befrämja dess väl ofta kunna vara olika. Skulle det alltså komma till krig, så måste vi upptaga det, utan att vackla. Ty vi ha sett, att vår utrikesminister ådagalagt all den omtanka och klokhet, som någon kunde önska, ja, några svenska tidningar hafva tillochmed förebrått honom, att han går alltför långsamt och betänksamt tillväga. Det är den franska och engelska uppfattningen, att Norden i dylika frågor bör hålla i hop, och de bästa och längst framskridna männen i dessa trenne riken msna detsamma. Vår politik har derföre i denna sak hittills haft de bästa skäl för sitt tillvägagående. Detta bör fasthållas, och det har ej heller med någon kraft blifvit motsagdt. Från det hållet hafva vi således intet att klaga öfver, och med detsamma är i sjelfva verket hela frågan besvarad och allt vidare skrifvande onyttigt, ja, skadligt. Det är nu ej rätta tiden att tala om våra föreningsvilkor, utan då vi slagit till eller betett oss så, att vi hafva rätt atttala. Ty dragå Vi Oss nu undan — om det annars vore möjligt — så skulle svensken kunna säga till Europa: ÅSe här! ha vi icke rätt, då vi säga, att detta samband mellan oss är oklokt och farligt för Nordens styrka, Och Europa skulle gifva svensken rätt och vi måste finna oss i allt. Det skulle icke bli mycket tal, skulle jag tro, om vår frihet och sjelfständighet. Krig är ett ondt ting, säga våra tidningar. Det är sannt, att det är ondt; men det finnes något, som är ännu sämre, och det är en nations politiska död. Den, som ej talar till barn och till en okunnig massa, talar icke i sådana tider som dessa om krigets fasor, utan om det som gör kriget till en lifsoch hederssak för nationen. Ty det måste upprepas och fasthållas, att det nuvarande tillståndet eller situationen har utvecklat sig på ett naturligt sätt och under medverkan af de män, som rikslag och riksakt hafva satt i denna höga ställning. Må ett gemensamt utskott eller en unionskomit, om den kan, utfinna en annau ställning för en ansvarig utrikesminister för oss. Nu är det i alla fall icke tid att tala om den saken och uppblanda den med stridsfrågan, till misstydning af landets opinion och sakernas ställning. Endast så mycket vill jag säga, att det är oförståndigt att vänta, att det mindre riket skall representera de förenade rikenas makt, hvilken måste vara en enda gentemot andra makter, liksom konungen är en enda gentemot andra konungar. Sverige är mer än dubbelt så stort som Norge, och utrikesministern måste derföre vara svensk.